Inte så lite förutsägbart

RÄTTA TAKTER. Krigsveteranen Michael Keaton lär upp Dylan O'Brien till hemlig CIA-agent.Bild: Christian Black

American Assassin är råkurr och muskler utan finess.

ACTION/THRILLER

American Assassin

**

Regi: Michael Cuesta. Manus: Stephen Schiff, Michael Finch m.fl. Foto: Enrique Chediak. I rollerna: Dylan O´Brien, Michael Keaton, Sanaa Lathan, Taylor Kitsch.

American Assassin av Michael Cuesta är en av de filmer som råkade i sticket när Nordisk Film, distributören, och Finnkino spände musklerna.

Nu är det uppenbarligen dags att återkomma till saken och precis som titeln anger är detta med muskler och råkurr ingen bristvara.

Det handlar om Mitch Rapp (ungtuppen Dylan O´Brien, bekant från Maze Runner-lägret), en all American hero som kommer in i filmen med sargat hjärta, detta efter att flickvännen och fästmön får sätta livet till i en terrorattack på spansk mark.

Orsak nog att odla skägg, lära sig arabiska och ruva på hämnd. Samt att nästla sig in i den terrororganisation som av allt att döma låg bakom den dödliga attacken.

Men innan vår hjälte kommer till skott är CIA där och förstör festen, förvisso inte utan att i samma veva erbjuda Mitch ett lukrativt se världen och ta livet av en massa människor-kontrakt.

Det sker inom ramen för ett ljusskyggt antiterrorprogram, med uppbackning av Michael Keatons mentor och drillare. Och förstås vill det sig inte bättre än att ett parti med ryskt plutonium hamnat på villovägar: Istanbul och Turkiet nästa.

Säg "kriget mot terrorismen" och de flesta finsmakare sätter benen på ryggen – i vissa fall utan anledning. I filmerna om Jason Bourne, en uppenbar förebild, problematiseras ju säkerhetstjänsternas verksamhet på ett sätt som är nog så aptitretande.

Detsamma gäller för tv-serien och långköraren Homeland, det mest intelligenta och pregnanta av politiska dramer.

Fast nu är American Assassin, efter en långlivad romansvit av Vince Flynn, inte den filmen. Långt därifrån.

I stället för att ifrågasätta den saliggörande ändamålet helgar medlen-agendan mejar Michael Cuesta ner alla spörsmål, inte sällan bokstavligt talat. Det är snyggt och snärtigt iscensatt men utan den finess som gjorde Paul Greengrass Jason Bourne-filmer så rafflande.

Vad beträffar karaktärsskildringen hade man gärna sett att Cuesta spunnit vidare på det finlir han presenterade i journalistdramat Kill the Messenger (2014) men se nej. Här var det tuta och kör, för kung och fosterland.

Krister Uggeldahl