"Ingen vet vad som finns inom väggarna på ett hus"

PREMIERAT LIVSVÄRV. Maj Ingman fick Finlands Vita Ros för sitt arbete med utsatta barn och unga. – Jag har orkat för att jag tycker om människor och har en ljus livssyn, tror hon. Bild: May Wikström

Maj Ingman har ett halvt sekels perspektiv på arbete inom barnskyddet i Sibbo. Hon har lärt sig att se djupare än ytan.

"Du om någon förtjänar det där. Jag skulle inte vara vid livet utan dig".

Maj Ingman citerar en hälsning hon fick på Facebook när det stod klart att hon hade fått Finlands Vita Ros av I klass när förtjänsttecknen offentliggjordes inför självständighetsdagen. Utmärkelsen uppmärksammar hennes 46 år – på en månad när – som familjearbetare inom barnskyddet i Sibbo kommun. Med nästan ett halvt sekels perspektiv har hon hunnit både se och möta många livsöden.

Jag har lärt mig att se att det kan gå framåt, fastän det går så långsamt att man inte märker det .

– Det är ju sådana hälsningar som bär en! Ibland tvingas man ta två steg framåt och ett bakåt. Men med åren har jag blivit mer nådig mot mig själv. Jag har lärt mig att se att det kan gå framåt, fastän det går så långsamt att man inte märker det och skulle vilja få till stånd så mycket mer.

Och ibland stöter hon på någon som det gick bra för i livet.

– Det kan vara någon i butiken som jag tänker "aj, var det där en av mina kunder!" säger hon.

Började på barnhem

Maj Ingman var 18 år när hon år 1973 började jobba på barnhemmet i Gesterby. I fjol blev hon pensionerad från barnskyddet, men nu som hon själv säger det "i andra ändan" efter att ha arbetat många år i det förebyggande familje- och barnarbetet inom den sociala sektorn.

År 2004 anställdes Ingman i kommunens omfattande satsning Livstråden-Elämänlanka. Målet var att stärka det förebyggande arbetet och upptäcka problem i tid med mångprofessionella metoder. På den vägen är inte bara Sibbo kommun, andra har också insett vikten av att förebygga och förekomma. När Maj Ingman i höstas officiellt gick i pension var det som medlem av Sibbos TUPA-team, som knyter ett stödjande nätverk kring barnfamiljer och barn och unga i behov av stöd i vardagen.

Från fattigdom till övergivenhet Hur skiljer sig barnens och familjernas problem på sjuttiotalet från dem i dag?

– Då var det ofta ensamstående mammor som hade det jättejobbigt och fick svårt att klara av sina barn. Ofta fanns det alkoholism i hemmet med i bilden. På sjuttiotalet handlade det om brister i omvårdnad. Barnen hade inte rena kläder eller fick inte mat och husen de bodde i var i verkligt dåligt skick. Det var fattigare då, säger Maj Ingman.

Numera är det inte längre en viss typ av familjer som drabbas.

I dag finns det ett annat orosmoln bland familjerna:

– Föräldrarna har så bråttom och arbetar så hårt och ibland orkar de inte med sina barn. Till det här bidrar också den omtalade nya hjälplösheten, fastän man har det ekonomiskt tryggt ställt. Barn är ju inga dockor som kan sättas undan. Numera är det inte längre en "typ" av familjer som drabbas, det kan finnas problem i alla, hur väl utbildade föräldrarna än är, säger Ingman.

Ett stort problem är de allt fler fjorton-, femtonåringar som helt enkelt slutar gå i skolan. De är på tröskeln till den ålder när man inte längre kan nå dem med barnskyddet.

– Jag minns så bra en utbildning vi hade där en psykolog sa: Om man inte klarar ett två-årstrots så klarar man inte ett femtonårstrots heller. Det där blev kvar hos mig, säger Maj Ingman.

Hon tycker att det finns en rädsla hos många föräldrar att uppfattas som auktoritära.

– De vågar inte sätta gränser. Dagens människor blir kompisar med sitt eget barn. Men en skrikig och orolig tvååring kan inte få ta makten över en familj. Det är ofta ett tecken på att barnet känner otrygghet. Tryggheten är att vara är vuxen i förhållande till sitt barn.

Ytan är sällan hela sanningen

Åren har också lärt Maj Ingman att ignorera det som syns på ytan. Hon har sett att det sällan är som man tror utifrån sett.

– Det handlar aldrig om en enda grupp människor! Du kan inte veta vad som finns inom väggarna på ett hus, trots en bra karl, bil och vackra ungar, säger hon.

VIKTIGT ATT FÖREKOMMA. Modernt barnskydd handlar om att förebygga problem innan de vuxit så stora att omhändertagande är enda räddningen. Maj Ingman kan se tillbaka på ett helt yrkesliv inom barnskyddet i Sibbo. Mycket har förändrats sedan hon steg in i jobbet på 70-talet. Bild: May Wikström

Ett sjukdomsfall, en skilsmässa eller depressioner och sömnlösa nätter kan slå sönder vardagen för vem som helst. Också Sibbo har förändrats mycket under hennes yrkesår. Till exempel har antalet omhändertagningar fördubblats från år 2017 till 2019. Drogerna har hittat in, och kommunen är inte längre något tryggt fågelbo. Många inflyttade saknar nätverk.

– Det finns ingen mormor eller farmor som hoppar in och hjälper till, säger Maj Ingman.

Hon konstaterar att föräldrar kanske vet mycket mera nu, men de är också mycket mera ensamma.

– Det är positivt att mödrarådgivningarna fångar upp problem mycket tidigare. På nittiotalet, då jag själv jobbade mycket med mammor, märkte jag att många var trötta. Då fick jag rent konkret hjälpa till att ta hand om barn, säger hon.

Mera teamarbete nu

Det hon verkligen uppskattar är den förändring som den förnyade barnskyddslagen 2008 fick till stånd.

Den gjorde att alla som jobbar med barn fick ett ansvar att reagera i ett tidigt skede när de märkte något var på tok. Barnen fick ett nätverk av vuxna omkring sig, som dessutom gick över gränserna på ett nytt sätt.

– Samarbetet har blivit mycket bättre. Tröskeln att anmäla någon till barnskyddet är ganska hög, men den har blivit lägre. Men nu när det kommer en anmälan går ärendena inte längre automatiskt till barnskyddet, utan det görs en utredning först, säger Ingman.

Tröskeln att anmäla någon till barnskyddet är ganska hög, men den har blivit lägre.

Redan de metodiska samtalen med barnets familj, släktingar och andra som berörs, kan förändra situationen.

– Förr var vi mera ensamarbetare och ambulansförare som ryckte ut. Nu är vi mera utredare och teamarbetare, på gott och ont. När det är många instanser som är med i arbetet tar det längre tid – trots att lagen förutsätter att bedömningen ska påbörjas inom sju dagar, säger hon.

Ibland kan utredningen stanna på diskussionsnivå och ta en positiv vändning redan där. Rådgivningen kan också reagera snabbare, och enkelt ställa frågan "jag är lite orolig för ditt barn, kan jag kontakta barnskyddet?" Många har en positiv attityd. Familjerna är inte längre så rädda att ta emot hjälp.

– Det är inte längre en skam och inte så drastiskt som på 70-talet när vår socialdirektör kom hem till någon om det fanns anledning till oro, säger Maj Ingman.

Men hon har också varit med om två fall där hon förberett familjer inför omhändertagande av barn.

– Ett omhändertagande är jobbigt och drastiskt beslut. Ingen vill ju splittra en familj.

För en del barn innebär det ibland också en flytt bort från kompisar och skola, som de måste få distans till.

– Jag har uppfattningen att det sker allt fler omhändertaganden i alla kommuner. Det är väldigt dyrt för kommunen att omhänderta barn. Det bästa är att man satsar på barnskyddet i förebyggande syfte, för det sparar in så mycket på korrigerande åtgärder, säger Ingman.

Nationellt:

11 000 barn omhändertogs.

7 procentenheter, och allra mest, ökade de brådskande placeringarna pga av omedelbar fara i hemmet.

18 544 barn var placerade utom hemmet.

54 883 barn och unga var i barnskyddets öppenvård.

I Sibbo år 2019:

omhändertogs 6 barn. (3 barn år 2017)

var 36 barn placerade utanför hemmet. (29 år 2017).

Källor: Institutet för hälsa och välfärd (2018), Sibbo kommuns interna statistik (2019)

Mer läsning