Inga Finnes dramatiserade fantasier formar Finlands alternativa historia på scen

LIKTVÄTT TILL SÅNG. Lottorna Nina Hukkinen, Amanda Löfman och Åsa Nybo tvagar Paul Holländare, Max Bremer och Niklas Häggblom.Bild: Stefan Bremer

Man kunde tänka sig att en pjäs anknuten till Finlands 100-åriga existens skulle lyfta fram de normalt ansedda milstolparna i vår historia, men Teater Mars och Sirius Teaterns samarbete på Universums scen är mera en drift med stereotypier och en alternativ historieskrivning.

Den nyskrivna pjäsen beskrivs också i rätt allmänna ordalag i programbladet "Det är en revy, eller kanske inte direkt en revy men något liknande. En komedi? Ett spektakel? En happening? En teaterhändelse? I alla fall en mångformad kulturkväll som tar sig fram genom Finlands historia och blandar kända fakta med avslöjanden och rena skrönor".

På scenen förekommer clowner, ester, ryssar, småstadsbor i skrivarcirkel och i blickpunkten har vi Inga Finne från västra Nyland, spelad i tur och ordning av Nina Hukkinen, Amanda Löfman och Åsa Nybo.

Inslag av metateater ger oss insikter i att det är just stereotypier man driver med, bland annat supande ryssar och finnar; rasister och feminister. Till föreställningens höjdpunkter hör Niklas Häggbloms taffligt obekväma t.f. sekreterare för stadens kulturnämnd som inleder föreställningen genom att välkomna alla tillströmmande pensionärer under devisen Inte undra att Finland är hundra med sådana som ni.

Formbyten

Pjäsen byter raskt formspråk, med början från ren clownteater med utgångspunkt i Finlands tillblivelse och avstamp i Topelius saga Björken och stjärnan. Men så snart scendraperiet sveps åt sidan, landar vi mitt i showen Så blev ditt liv.

Det handlar om det på tv till lust och leda beprövade konceptet, där huvudpersonen intervjuas live med överraskningsbesök av för henne betydelsefulla personer, äkta män, dandyn Niklas Hägglom och arbetaren Max Bremer, samt en son som det gått ordentligt på sniskan för och som knarkat ned sig i Stockholm (Paul Holländer) och en välartad dotter (Nina Hukkinen) som doktorerat på feminism och låter omvärlden få veta om det.

Den ibland litet påfrestande scenshowen pågår till och från genom hela pjäsen, samtidigt som Inga Finnes livshistoria nystas upp från en tillvaro som föräldralös småtorpardotter i revolutionens Sovjetunionen till återkomsten till Finland. Här gifter hon sig, får barn, skiljer sig för att mot slutet filosofera om att livet: det blev nu som det blev och bäst är det till syvende och sist utan karlar.

Nålstick

Det är kvinnans, de obesuttnas, de rödas och de små alldagliga människornas historia i Finland som avspeglas i pjäsen. Kapitalismen får ta emot en rad välplacerade nålstick, liksom nationalstaten, som utmålas som roten till allt ont.

Här är det skäl att konstatera att nedmonteringen av nationalstaten också kan uppfattas som en alternativ sanning eller åtminstone som en sanning med modifikationer. Den är huvudsakligen pådriven av vänstern, för vilken nationalstaten upplevs som ett antidemokratiskt borgerligt påfund kopplat till kyrka, militarism och privilegier.

Enligt andra betraktare glömmer belackarna av nationalstaten att när folk flyr från sina hemländer söker de sig gängse till västvärldens moderna nationalstater, för att de murar och institutioner som finns där samtidigt är garanter för demokrati och medborgerliga rättigheter medan alternativet är präglat av det kaos som drivit miljoner på flykt. Murarna är med andra ord inte byggda av nationalstaten utan av dess motsatser.

Dramatiserade fantasier

På något sätt påminner Jag, Inga Finne mera om dramatiserade fantasier, såsom i dramakomedin Troja Mutantens hjärtbesvär på Universum 2013 med scenkaraktärerna på drift genom dagens Finland, än om en finländsk historisk hundraårskavalkad, trots vissa historiskt präglade inslag, från bland annat våra senaste krig.

Vi talar i alla fall om en lättsam kavalkad men bäst att inte ställa för höga förhoppningar utan i stället låta sig överraskas positivt när det finns orsak. För om manuset är spretigt är regin, skådespelarna och scenografin med projektionerna i fonden bra.

Mest till sin fördel är föreställningen när fantasierna och den magiska realismen får ordentligt luft under vingarna. Paradexemplet är de tre männen i Ingas liv som filosoferar med varandra i änglaskepnad uppe i himlen, men också i övrigt då sången och musiken, framförd av musikern Salla Markkanen och skådespelarna står för dynamiken på scengolvet.

FAKTA

Jag, Inga Finne

På Universum

Regi: Joakim Groth.

Manus: Joakim Groth, Anders Slotte & arbetsgruppen.

Scenografi: Markus R. Packalén.

Projektioner: Rasmus Vuori.

Kostym: Elina Riikonen.

Rekvisita: Anu Sallinen.

Musiker: Sala Markkanen.

På scenen: Max Bremer, Paul Holländare, Nina Hukkinen,

Niklas Häggblom, Amanda Löfman och Åsa Nybo.

Premiär: 3.11.

Speltid: cirka 2,5 t inkl. paus.

Visas till den 15.12.2017.