Identitetspussel i pandemins kölvatten – när generationer, intressen och världsbilder kolliderar

Omar Albajare och Dick Idman i pjäsen Reine. Bild: Stefan Bremer

Ett flertal humoristiska poänger lyfter upp helheten och skådespelet är av hög klass, med fokus på Dick Idman och Niklas Häggblom. Det skriver Egil Green i sin recension av Reine.

Reine på Universums scen är en föreställning om en åldrande far och hans barn och konflikter som uppstår när generationer, intressen och världsbilder kolliderar. Iscensättningen har tentakler till den pågående pandemin, substansen en smak av mycket man upplevt tidigare.

För den som varit med förr är föreställningen ett återseende av finlandssvenska skådepelare från Viirus 1.0:s storhetstid med namn som Dick Idman, Marika Parkkomäki och Robert Enckell. Med finns också välkända Nina Hukkinen, Åsa Wallenius och nya namnet Omar Albajare samt Teater Mars egna skådespelare Nikas Häggblom, Åsa Nybo och Max Bremer.

Konflikt

De gör i och för sig välavvägda tolkningar av en uppblåsande konflikt i den Herrmannska släkten. Den pensionerade arkitekten Reine (Dick Idman), som byggt upp ett imperium via globala byggprojekt och med intäkter från hyresbostäder i Helsingfors är på väg att ge över stafettpinnen åt sonen Rolf (Niklas Häggblom).

Rolf som är faderns intressebevakare befarar ändå att Reine har Alzheimer. Det får syskonen, världsförbättraren Carola (Nina Hukkinen) och den religiösa Synnöve (Åsa Nybo) att sätta sig på tvären eftersom de inte tror på broderns sjukdomsdiagnos.

Att Carola har det ihop med invandraren Amir (Omar Albajare) från Irak, att Synnöve har sin make (Max Bremer) med ett suspekt förflutet att dras med och att Rolfs och hustrun Gunillas (Marika Parkkomäki) skidor för länge sedan gått i kors tillspetsar situationen ytterligare. En egen konfliktunge förorsakas av pappa Reines virriga diskussioner med hyresgästerna Johannes (Robert Enckell) och flickvännen Misan (Åsa Wallenius).

Reine är ett självklart blickfång och urtypen för den självsäkra maktmänniskan, van att åtlydas och ta för sig och tyvärr också förfalla till långa monologer om tilldragelser bakåt i tiden, som för omvärlden känns enbart långrandiga och besvärande

Då det bränner till på scenen är det när Rolf får sina vredesutbrott och Amir försöker övertyga Carola om att han inte kan leva i ett för invandrare så osäkert och av byråkrati impregnerat land som Finland.

Öppna frågor

Som åskådare lämnar regissören Joakim Groth en del frågor obesvarade. Dels är pjäsen som en pusseldeckare där man inte är säker på om Reine är dement eller inte, dels verkar coronapandemin ha satt sina spår i iscensättningen.

Skådespelarna sitter på stolar längs lång- och kortsidorna till scenen och träder i rampljuset när de har sina repliker. Samtidigt som det ger pjäsen ett intryck av statiskhet uppstår känslan av att aktörerna är fjärrstyrda eftersom de också rör sig robotaktigt. Har myndigheters dekret och begränsningar satt sig i ryggmärgen på folk?

Substansen i handlingen har deja vu över sig, den som hoppats på något nytt hittar det knappast i detta kammarspel om konflikter i och mellan generationer. Att invandrare ondgör sig över vår migrationspolitik är också välkänt.

Lyckligtvis lyfter ett flertal humoristiska poänger upp helheten och som sagt är skådespelet av hög klass med fokus på Dick Idman och Niklas Häggblom.

Egil Green

På Teater Mars/Universum.

Regi & manus: Joakim Groth.

Kostymer: Annika Saloranta.

Musik: Gavin Bryars After the Reqviem.

På scenen: Dick Idman, Niklas Häggblom, Marika Parkkomäki, Åsa Nybo, Max Bremer, Nina Hukkinen, Omar Albajare, Robert Enckell, Åsa Wallenius.

Premiär: 17.9.21.

Speltid: c. 2 t 20 min inkl. paus.

Visas till: 15.10.