I spänning inför söndagen

FÖRTJÄNSSTECKEN PÅ MORS DAG. Salme Laurikainen får på söndag ta emot Finlands vita ros med guldkors.Bild: Stina Jäderholm

Borgåbon Salme Laurikainen hör till de 33 mammor som på mors dag får ta emot Finlands Vita ros med guldkors på Ständerhuset i Helsingfors.

På lördag går hon till frissan.

– Och sedan får jag väl sova stående i ett hörn för att inte förstöra frisyren.

Salme Laurikainen har lätt för att skämta och skratta. Och för att prata.

– Det händer ofta när jag är ute och promenerar att jag ser någon ensam gamling. Då går jag fram och börjar prata och när vi skils, efter en lång stunds diskussion, så är det som om vi var gamla vänner.

– Min mamma var likadan. Hon kände alla och alla kände henne och tyckte om att prata med henne.

Ett livsöde

Salme Laurikainen föddes 1933 i Nyslott. Några månader innan hon skulle fylla 20 gifte hon sig med målarmästare Jouko Laurikainen.

– Med mammas och pappas lov. På den tiden blev man myndig först som 21-åring.

Familjen fick fyra barn men det andra barnet i ordningen avled bara någon timme efter födseln.

1963 flyttade familjen till Borgå.

Salmes yngsta barn, en dotter, har en allvarlig synskada och blev helt blind som 10-åring.

– Det gick mycket snabbt. En midsommarafton kunde hon plötsligt inte mera se. Vi åkte direkt till sjukhuset och läkarna var mycket vänliga och berättade att hennes synnerver hade förtvinat och att det inte fanns något de kunde göra.

Salme hjälper ännu i dag sin synskadade dotter med dagliga göromål. Dessutom har hon tagit hand om sin äldsta dotters barn när deras far dog i en våldsam olycka och deras mor insjuknade.

Salme har också varit närståendevårdare för sin man.

– I början hade jag ännu förvärvsarbete. När arbetsdagen var slut hjälpte jag min dotter och sedan min man.

För nio år sedan, också på midsommaren, dog hennes man och två år senare flyttade Salme från egnahemshuset till en lägenhet nära centrum.

Chock

Nu är hon full av förväntningar inför söndagen.

– Jag blev så överraskad när inbjudan kom, jag trodde först att det var ett misstag. Sedan kröp det fram att det var mina barn som hade anmält mig, bakom min rygg.

– Först blev jag så chockad. Jag sa att aldrig att jag kommer med på mottagningen, det är för fint för mig. Men det tog bara en dag så hade jag kommit över chocken. Vi har ju en så fin president och en så vacker presidentfru, dem vill jag gärna träffa.

Salme reder sig själv, med litet hjälp av sin äldsta dotter.

– Allt som har hänt mig har jag klarat mig igenom, men minnena är fortfarande mycket levande för mig.

– Barn har alltid varit viktiga för mig. Jag minns när jag ännu inte hade några egna. Varje dag när jag kom från jobbet hälsade jag på hos min bror och hjälpte till att sköta och leka med hans barn. Det var dagens höjdpunkt.