I nödens år

Det är lätt att maten för givet, skriver Charlotte Cederbom.

Det har knappast undgått någon att sommaren har bjudit på spektakulärt väder. Det är inte bara metaforiskt helvetesvarmt. Men det är egentligen inte värmen jag vill skriva om, utan om hunger. För de flesta av oss är hunger något som inträffar när vi inte hunnit äta lunch och som botas med en chokladbit på väg hem från jobbet. Hunger är en olägenhet. Ett övergående tillstånd. En konsekvens av dålig planering.

Det var senast på 1860-talet som finländare svalt ihjäl i större antal. Man räknar med att drygt 8 procent av befolkningen dog i sviterna av hungersnöden då. Orsakerna till att det blev en så stor katastrof var många, bland annat sattes tillgängliga hjälpinsatser in för sent, men framför allt var det missväxt. Det var så kallt 1867 att man kunde så först efter midsommar, och i augusti kom frosten. Vit, krispig föraning om stundande svält. 170 000 människor dog.

Att Finland trots allt hade hunnit bli ett samhälle med möjligheter att bistå vid svår missväxt räddade säkerligen många. Vid nödåren 1695-1697, innan sådana möjligheter fanns, räknar man med att 25 procent fick sätta livet till. I sin Boken om vårt land skriver Topelius att "[b]leka, utmärglade människor släpade sig fram på vägarna, tills de stupade, och många blevo liggande på kyrkogårdarna. När dessa uthungrade skaror träffade en ko eller en häst ute på betet, slogo de på stället ihjäl den, åto det råa köttet och drucko blodet."

År 2018 räknar MTK med att så mycket som 60 procent av sädesskörden kan gå förlorad i södra Finland. De flesta som har boskap oroar sig över hur de ska kunna fodra sina djur i vinter. Och när man följer diskussioner på sociala medier är folk i allmänhet oroliga över värmen och den påföljande torkan. Många oroar sig över sin gräsmatta. Gul, fnasig gräsmatta? Nej tack! Andra bekymrar sig över att behöva spara på vattnet och inte kunna tvätta bilen. Mest oroar man sig dock över bristen på fläktar i butikerna för visst vad det är svårt att sova när det är 30 grader i sovrummet, och dörrarna kan man inte ha öppna för myggorna.

Ingen verkar direkt orolig över hungersnöd. Och jag förstår det. Vi har inte sett hunger. Aldrig upplevt att maten på riktigt har varit slut. Ja, och risken att vi ska svälta bara för att det är missväxtår är mindre än chansen att träffa presidenten när man är ute på en öl. Betande hästar riskerar inte att slås ihjäl av hungergalna finländare på jakt efter blod i år heller.

Men att missväxten drabbar de fattiga är fortfarande sant. Stigande priser på bra mat gör att den som måste vända på slantarna inte har råd att satsa på kvalitet. Sedan är det förstås bönderna. Vi har blivit så frånkopplade från hur mat produceras – den liksom växer upp på butikshyllorna – att vi inte ens märker hur bönderna sliter. Det är deras inkomster som uteblir. Deras djur som nödslaktas. Deras slit som skulle hålla oss med bra mat om det inte vore för den infernaliska torkan. Det kan vara värt att tänka på nästa gång man äter sig mätt.

Charlotte Cederbom genusbloggare och doktor i historia