I ensamhetens och osäkerhetens famntag

ENSAM. Jessica Raita har huvudrollen i Milja Sarkolas manus- och regidebut på svenska, Allt som sägs.Bild: Cata Portin

Hur blir man så ensam, introvert och ångestfylld att allt som sägs eller inte sägs vänds mot ens egen person? Teater Virus nya pjäs Allt som sägs är den mest djuplodande som uppförts på länge, en personstudie om en kvinna som vill så väl men med eller mot sin vilja kör in i en återvändsgränd.

Allt som sägs

Teater Viirus.

Text & regi: Milja Sarkola

Dramaturg: E. L. Karhu.

Scenografi: Kaisa Rasila.

Kostym: Riitta Röpelinen.

Ljus: Heikki Paasonen.

Musik: Robert Kock.

På scenen: Maria Ahlroth, Viktor Idman, Robert Kock, Sanna-Kaisa Palo, Jessica Raita.

Premiär: 4.11.

Speltid: ca 2 t 15 min. inkl.paus.

Visas till den 15.12.16.

Säga vad man vill om Milja Sarkolas första pjäs till egen text och regi, på hennes modersmål svenska, så är det igen "traditionell" berättelse om män i en mansdominerad värld utan en berättelse med kvinnan i fokus. Fastän den är fiktiv inbegrips antagligen en hel del självupplevt.

Primärintrycket väcker intresse, inte minst tack vare den visuella utformningen förverkligad av scenografen Kaisa Rasila och ljusdesignern Heikki Paasonen.

I en interiör till höger på scenen ser man genom glasrutor in i huvudpersonens hem, där flickan (Jessica Raita), hennes mor (Robert Kock i peruk och fladdriga 70-talskläder) och lillebror (Viktor Idman) äter och umgås.

Till vänster om en yttre gårdsplan samt på ett högre plan upptill finns glasade rum, med i skådespelet betydelsefulla människor. Bakom scenen avtecknar sig även en nedsänkning, en oroväckande "vallgrav", där hotfulla skuggor och stillastående människofigurer ibland manifesterar sig.

Svart dominans

Det är upplagt för ett, visserligen mestadels inte direkt uttalat, drama och när schackbrädet väl är framsatt får de svarta pjäserna obönhörligt övertaget. Pjäsen börjar ändå oskyldigt och har på ytan formen av en ibland både komisk och genomgående vardaglig uppväxtberättelse om en blyg och snäll flicka, hennes mor och bror.

Trots strålande skolbetyg och en väninna (Marika Ahlroth) som beundrar flickan för hennes intelligens har någonting gått snett. I bakgrunden anar man icke läkande sår i form av föräldrarnas skilsmässa, en i nuet dominerande känslokall och oförstående mor och framför allt en perfektionism som leder i fördärvet.

Rädd

Allt detta leder till att först flickan och sedan den unga kvinnan blir rädd för att misslyckas och att göra fel. Hon plågas av samvetskval, vågar inte visa sina känslor och är därför oförmögen till kontakt med andra. Trots en uppriktig vilja att vara spontan och utåtriktad utmynnar det enbart i ett beteende som sårar andra individer.

Åren rinner förbi, pubertetens hyss i kompisars sällskap med telefonsamtal till okända, övergår i den ena uppskakande situationen efter den andra med ett femtioårskalas som final, ständigt med ensamheten och ångesten som sällskap.

Mot slutet får huvudpersonens alter ego, spelad av Sanna-Kaisa Palo på finska, en allt mera dominerande roll, i en story som mer och mer börjar påminna om ett svårlöst psykfall.

Robert Kocks musik ger sin egenartade defaitistiska stämning åt föreställningen, utförd blanda annat med Jessica Raita på cello och Kock på gitarr och xylofon. Jessica Raita med alter egot Sanna-Kaisa Palo axlar subtilt säkert pjäsens huvudansvar medan de övriga fått mera perifära roller.

Pjäsen har definitiv ett tuggmotstånd eftersom intrigen inte, som man ofta vant sig vid, drivs av handling och tempo utan av det outsagda och fördolda. Det gör att det sällan bränner till. Känslan av att det mal på tomgång finns där och på grund av att replikerna ibland verkar mer än lovligt teatraliskt uppstyltade tänjer också det på tålamodet.

Men visst är problemet ensamhet värd sin egen mässa. Allt som sägs appellerar sannolikt till kvinnor i allmänhet eller till personer som i skådespelet känner igen sig själva. Om verkligheten har en tendens att vara grym visar pjäsen att man helt enkelt måste börja med sig själv för att åstadkomma en förändring.

Egil Green