Hur pratar jag egentligen?

Ingen har uppfunnit eller skapat någonting utan att först göra många, många missar. Det är så vi lär oss saker. Genom att göra misstag.

Jag har flera gånger på senaste tid funderat på hur vi människor pratar med varandra. På hur vi säger saker, hur det låter i mottagarens öron. Jag tror att vi rätt ofta trycker ner och skapar dålig stämning utan avsikt. Samtidigt kanske vi fokuserar för mycket på fel och misstag, i stället för att se det som går rätt.

Det blev för en tid sedan med en vän tal om hur hen i ett arbetssammanhang pikades för snart sagt allting hen gjorde. Ingenting illa menat. De andra pikade i all välmening, men det kändes illa ändå. Det var de andras osäkerhet som ledde till pratet. Genom att själv påpeka alla brister i det som en annan gör kanske fokus flyttar bort från den egna osäkerheten. Genom att ifrågasätta allting ser man själv bättre ut. Månne det?

Osäkerhet leder alltså till att man pratar fult och aggressivt med andra? Nej, så enkelt är det nog inte. Jag deltar aktivt i ett amatörteaterprojekt. Ingen av oss vet riktigt hur vi ska göra. Alla repetitioner går till en början alltså i stor osäkerhet. Men inte skäller vi på varandra för det, inte. Tvärt om. Vi uppmuntrar och försöker på nytt. Gör fel efter fel, misstag efter misstag. Låter varandra göra dem.

Osäkerhet är inte ett problem om man vågar lita på sig själv, kanske du tänker. Nå jo, ett visst mått av självsäkerhet måste man ha för att spela teater. Men det är nog i grunden fråga om någonting mera än självsäkerhet. Det är fråga om tolerans och uppmuntran. Det är fråga om att tolerera att andra gör saker på ett annat sätt än man själv skulle göra. Tolerera att andra tänker annorlunda. Tolerera risken för att man själv gör fel. Tolerera möjligheten att någon ser in i dig på ett sätt som känns obekvämt. Uppmuntra varandra till att försöka och kanske göra fel.

Man inser också ganska lätt att kreativitet förutsätter att man gör misstag. Ingen har uppfunnit eller skapat någonting utan att först göra många, många missar. Det är så vi lär oss saker. Genom att göra misstag. Därför är det också så att om vi inte gör misstag så gör vi inga goda saker heller. Vi uppfinner ingenting, vi skapar ingenting. Vi gör till sist ingenting. Utom hackar på varandras oförmåga att göra någonting.

Jag har försökt förstå hur mekanismerna för hur vi kommunicerar egentligen uppstår. Jag har ingen aning. Jag har reflekterat över att jag pratar olika med mina barn. Det ena uppmuntrar jag och det andras fel och brister klankar jag på. Varför har det blivit så? Ingen aning. Jag älskar båda exakt lika mycket, men ändå uppmuntrar jag mindre det barn som behöver mera uppmuntran. Varför beter jag mig så annorlunda i olika situationer? Jag vill verkligen förstå det för att kunna ändra på mitt beteende.

Vi är i desperat behov av mera tolerans och uppmuntran i samhället. Jag brukar inte ge nyårslöften. I år ska jag göra ett undantag. Jag ska försöka bättra mig och vara mera uppmuntrande. Låta bli att säga alla elakheter som min hjärna hittar på. Säga tack och att det går nog bra.

Thomas Antas jordbrukare, frilansöversättare och ordförande för Nylands svenska producentförbund (NSP)

Mer läsning