Hundväder och immigration

Jag är en av de lyckliga som har haft chansen att bygga upp ett nytt liv i ett nytt land.

Min resa från södra Skåne till mitt nya hem i Finland var fartfylld och spännande, nästan lika spännande som mitt nya arbete i mitt nya hemland. Alla anpassningsåtgärder funkade ganska bra – assimilation, integration – min familj investerade en hel massa energi, omsorg och kärlek i mig och samma sak gjorde alla på min nya arbetsplats. Jag blev erbjuden en språkkurs för att kunna kommunicera bättre och man lovade att jag inte måste byta hemort igen. Vilken tur – alla är inte lika lyckliga.

Jag är en av de lyckliga som har haft chansen att bygga upp ett nytt liv i ett nytt land. Jag har fått massor med hjälp och stöd – nya vänner för livet, en härlig omgivning att bo i. Vad kan jag säga annat än att livet är underbart och jag är tacksam för varje minut här på klotet.

Min arbetsplats ligger i Lovisa centrum och från min vaktplats på fönsterbrädet ser jag mot torget. Det händer inte så mycket på den gatan, men jag njuter av att det är lite lugnare. Jag har tillräckligt många besökare att skälla på – dörren till vårt kontor går ju jämt. Här blir jag tillsagd att jag inte får göra det – skälla på besökare. Det är nog en ganska stor kulturell skillnad till det som jag är van med och född till – men det fixar sig säkert. Framför allt eftersom jag har kommit på att de försöker lura mig att inte skälla på gäster genom att fästa min uppmärksamhet på läckerbitar. Slurp, nam, tack – det passar bra. Jag äter ju faktiskt hellre godis.

Nästan varje dag har vi leksaks- och kompisdag på jobbet, vilket är jätteskoj. Min storasyrra är ibland irriterande (såsom syskon nu bara kan vara), men mina kompisar är helt bäst! Dessutom får mina vänner komma till jobbet och vistas där, "ju fler, desto roligare" brukar de andra säga. Bara då vi har råkat hitta något oätbart i skogen och vädrar tarmarna lite är de av en annan åsikt …

Men, jag har nog faktiskt också något att klaga över här i kanapéernas och konjakskransarnas land. Det är det här usliga vädret som överstiger amiral Nelsons alla bomber, granater och kanoner – blixt och dunder och miljoner tyfoner som kapten Haddock skulle säga.

Men det värsta av allt är att min syrra, denna vrakplundrare och slavhandlare, tvingar mig ut i det här ösregnet – vid alla piskande råttsvansar, säger jag. Men jag har lärt mig. Leka död. Ligga under filten och inte röra på mig. Gömma mig när människorna letar efter mig. Oj, oj, den mångfald av tricks jag har lärt mig för att lura dessa sötvattenspirater skulle vara värd en bok.

För en dansk-svensk gårdshund är livet i Finland ganska hårt hälften av året (åtminstone om man inte får vakta inne …). Med hälften menar jag den kalla och mörka årstiden. Men så går det ju säkert för alla tänkande och kännande djur. Ge mig värme, ge mig kärlek och ge mig hopp om sommaren och råttfång – då klarar jag nog av det medan jag drömmer på skånska.

Fröken Pele Petterson

vaktmästare vid en reklam- och kommunikationsbyrå

Päivi Ahvonen designer på en reklambyrå i Lovisa