Humoristisk satir om möbeljättegrundare

Storyn om Ikeas grundare Ingvar Kamprad blir i Svenska Teaterns möbelmusikal en finurlig och tonalt välsittande samtidssatir om Sverige och en av landets stora och absolut rikaste söner.

En svenskproducerad musikal igen, fnyser säkert en och annan åskådare med Kristina från Duvemåla och Mamma Mia! i gott minne, nu då möbeljättemusikalen landat på Svenska Teaterns stora scens tiljor efter urpremiär i Tyskland och Sverige – och med succéartade recensioner i kölvattnet.

Men okay. Ingvar Kamprad (f. 1926) – i musikalen klädd i kritstrecksrandigt allt från födseln – är i dag en världskändis och intressant person: med en förmögenhet på närmare 30 miljarder euro har han toppat och hör fortfarande till en av världens rikaste människor.

Musikalen Ingvar! - en musikalisk möbelsaga är som en snabblektion i sång på rimmad vers om Ikeas framgångssaga. Spoiler alert: det gick inte alltid spikrakt framåt, men det gick ändå bra. Med rötterna i en invandrarfamilj från Tyskland som slår sig ned i Småland börjar lille Ingvar (Marcus Groth) som femåring sälja tändstickor. Det blir både örfilar, och magslag men också finansiell uppbackning av tjocka släkten innan bollen sätts i rullning och Ingvar slutar som chef för billigmöbelföretaget Ikea.

INVGAR. Marcus Groth som möbelgurun Ingvar Kamprad. Bild: Cata Portin

Musikalen uppmärksammar också ihopsättningen av företagets mera intrikata produktsortiment, en pådyvlad verksamhet, som för undertecknat fått mången vacker sommardag att övergå i oväntat långa inomhusvistelser, beledsagade av lika långa, svavelosande eder.

Samtidigt är musikalen om Ingvar och Ikea enda lång, megasatirisk kärleksförklaring till kapitalismen, med fokus på vinst, ränta, produktutveckling och aldrig sinande idéer.

Samtidigt är musikalen om Ingvar och Ikea enda lång, megasatirisk kärleksförklaring till kapitalismen.

Fungerande

Men sanningen att säga kunde uppsättningen i fel händer ha utformats till det tråkigaste av det tråkiga. Men kombinationen bra humor, bra folkmusik, fakta och väl valda överdrifter fungerar.

I första aktens kritstreckstrandiga ensemblespel med sin extrema make up är siktet inställt på både vinstmaximering och den svenska folksjälen, kryddat med Pippi Långstrump och vikingar, innan det i akt två blir folkdans, tjo och tjim och Ingvar till sist spikas upp för att lida på midsommarstången. Men liksom sin historiskt religiösa förebild återuppstår han, i det här fallet från branten av en av många upptornande konkurser.

Kombinationen bra humor, bra folkmusik, fakta och väl valda överdrifter fungerar.

Möbelsagan är nämligen inte bara tjo faderullan och pengar på banken. Det utdelas också en hel del samhällskritiska sparkar mot en lömsk och cynisk skattesmitare som visserligen ångrar sina ungdomliga nazistsympatier men aldrig sina drömmar om att tillskansa sig själv det mesta av det bästa.

FINURLIG. Ingvar! - en musikalisk möbelsaga på Svenska Teatern är svår att inte tycka om. Bild: Cata Portin

Energisk kombination

Kombinationen av teatraliskt anslag och mångkunnigt skådespeleri är Ingvar!-musikalens själ, hjärta och energibomb. Men det är sannerligen inte heller skäl att glömma bort Henrik Wikström vid scenorgeln och Veera Railio på violin, duon som på sina två instrument ger musikalens folktonsaktiga grundton en helt ny och fräsch dimension.

FAKTA

Ingvar! – en musikalisk möbelsaga

På Svenska Teaterns stora scen.

Av Erik Gedeon & Klas Abrahamsson.

Regi: Erik Gedeon.

Scenografi & dräktdesign: Ulrich Frommhold.

Ljusdesign: Tom Kumlin.

Ljuddesign: Andreas ”Stanley” Lönnquist.

Mask & hår: Pirjo Ristola.

Skådespelare: Max Forsman, Marcus Groth, Anna Hultin, Simon Häger, Niklas Häggblom, Emma Klingenberg, Amanda Löfman, Veera Railio (musiker), Henrik Wikström (musiker).

Presspremiär: 29.11.

Speltid: ca 2 t 10 min. inkl. paus.

Visas till 18.4.2017.

Dessutom sjunger sig skådespelarensemblen med Max Forsman, Marcus Groth, Anna Hultin, Simon Häger, Niklas Häggblom, Emma Klingenberg och Amanda Löfman igenom både lättare och svårare partier med ständig intensitet och glimten i ögat. Det uppspelta i röda stugor, i hagar och på kobbar genomsyras helt enkelt av stor, positiv energi.

När dessutom den många gånger helt underfundiga och finurliga texten om "kapitalismens enfödde son" framförs både som gyckelspel och som en vandring mot korset uppstår en dramatisk balansgång mellan fram- och motgångar där kapitalismen iklätts religionens persedlar. Samma kontrastverkan återfinns i Marcus Groths väna, nästan timida framtoning som sticker av mot den övriga ensemblens oftast medvetet bullersamma och överdrivna apparition.

Trots att det ibland uppstår en viss återupprepning och statiskhet i uppspelet, kommer man inte ifrån faktum: Ingvar! är en helt osannolik men ändå underfundig och roande musikal: en humla som inte borde kunna flyga, men som lika tusan flyger fram ändå.