Humor och svärta av bästa valör

Sabine Forsblom från Borgå går från klarhet till klarhet. I den nya romanen Betinkan visar hon sina vassaste lejonklor. Boken om arbetarklassflickan i sena 1970-talets Borgå som söker sin väg i livet och vill visa att hon finns till är litteratur som slår an.

Det gick elva år efter debutromanen Maskrosguden 2004 innan den fristående fortsättningen Maskrosgudens barn publicerades. Att båda romanerna noterades är ett faktum, den senare nominerades i själva verket till Nordiska rådets litteraturpris 2016.

Nu, två år senare, har Sabine Forsblom blivit varm i kläderna på allvar. Ändå kan ingen påstå att inte de två tidigare romanerna om unga och gamla i arbetarklassmiljö i Borgå utgjorde utstickare med stor efterklang.

Livfullheten, energin, de dråpliga skrönorna, de djupare stråken, för att inte tala om en humor man får leta efter i den finlandsvenska litteraturen finns ännu kvar. Det oaktat är det stilistiken, sättet att berätta och brodera ut, samt själva språkbehandlingen, som imponerar mest på mig. Forsblom behärskar också konsten att blanda talspråk och dialekt med ett mera vedertaget tilltal utan att det verkar tillgjort i något skede.

Tillbaka till Tattarmosan

I Betinkan återvänder Sabine Forsblom till Tattarmosan, det fiktiva arbetarsamhället i sjuttiotalets Borgå. Staden nämns ändå aldrig vid namn. Huvudpersonen Betinkan, Tina, Tinkan, bekant som Bettina i de tidigare böckerna, stiger på nytt upp på scenen, lika rädd för att inte räcka till eller synas som tidigare och därmed beredd på att göra sitt yttersta för att accepteras av tjejgänget i staden, kosta vad det vill.

Centralfiguren bland de hormonstinna, pojkfixerade och vilsna högstadieflickorna är Guntta, en självmedveten ledartyp som gör precis som hon vill. Omgiven av en skara hängivna beundrare och med urusla skolbetyg som barlast, förses hon efter jullovet med en "kaljamaga som var en baby".

Här finns också Susanna, Betinkans bästis, en medelklassflicka som sviker Betinkan och avsäger sig all bekantskap med henne för att i stället umgås med skolspännarna och veckakjolsflickorna i samhällets högre societet.

Ett självlysande blickfång i romanen utgörs av de fem minst sagt oborstade och självsvåldiga bröderna Dalton. Med sina amerikanska vrålåk och nattliga räder till ölförråden i gammelpigan Mosaduvåns butik, imponerar de på sina jämnåriga och förstår att ta för sig, både på vilda fester och i baksätet på sina bilar.

Svett, sex, sprit, fylla, krapula och eftertankens kranka blekhet blandas i boken till ett vibrerande och lockande men också ett helvetiskt och ibland farligt livsrum. Och i dess mitt finns Betinkan som försöker klara sig genom tonåren med alla sina kärleksbekymmer, stora drömmar och besvikelser bäst hon kan, med blåmärken i såväl kropp och själ som resultat.

Inte Guds bästa barn

Om ungdomarna är problematiska kan man inte heller kalla romanens vuxna för Guds bästa barn. Ett kapitel för sig är lärarna som "gråa i synen läser samma predikotexter år efter år för samma håglösa ansikten". En del pedagoger är dessutom mästare i att mobba och förnedra.

Och Betinkans mamma, ja hon sliter och släpar, packar kryddfisk på kvällarna och känner sig aldrig nöjd medan pappa är ironin personifierad, van att munhuggas, svära och kritisera – och när han inte orkar – dra iväg med grannen på okända vägar i veckotal.

Familjens stora tabu är mofa Skithögen, han som deserterade under kriget och drog iväg till Brasilien, men här finns också vuxna förebilder i släkten med en resning och levnadsvisdom som ger Betinkan något att tänka på.

Tidsandan i romanen är sjuttiotalstrogen både beträffande mopeder, bilar, platåskor och musikaliska ikoner. Och klassgränserna är knivskarpa, såväl geografiskt som de mera osynliga, de som bildar egna avgrunder mellan romanens ungdomar.

I eget slag

Vill man jämföra går blickarna till Kjell Westös romaner, som ofta behandlar ungefär samma tematik på ett djupare och bredare plan.

Det som emellertid saknas i Westös i och för sig utmärkta romaner är den flödande humorn.

Utan humor hade den föreliggande boken tett sig mycket mörkare i sin brutala rättframhet. Men i Sabine Forsbloms roman bubblar en komisk yt- och underström som dels lyfter, förlåter och befriar, dels ger kontrast åt svärtan, ångesten och skammen i romanfigurernas liv och därmed gör boken till ett stycke skönlitteratur i alldeles eget slag.

FAKTA

Betinkan

Roman av Sabine Forsblom.

Har tidigare utkommit med romanerna Maskrosguden, Maskrosgudens barn och trilogins tredje del Betinkan. Har också arbetat som journalist och dokumentärregissör på Yle, som modersmålslärare vid Borgå folkakademi samt med invandrare och flyktingar.

Utgiven på Schildts & Söderströms förlag, 213 sidor.