Humor och självironi i farsartat kärleksdrama

KÄRLEK MED FÖRHINDER. Linda Zilliacus och Johan Fagerudd i den humoristiska pärlan Egenmäktigt förfarande på Lilla Teatern.Bild: Henrik Schütt

Ester Nilsson blir sanslöst förälskad i Hugo Rask. Hon drabbas helt enkelt av kärlek. Det vet åtminstone alla som läst Lena Anderssons vassa, självironiska vinnare av Augustpriset 2013. I Lilla Teaterns scenversion ligger fokus på det farsartade i berättelsen om passion, kärlek, makt och självbedrägeri.

Det finns mycket vi känner igen i pjäsen. Ester Nilsson (Linda Zilliacus) är en ung självmedveten kvinna, lika analytisk som skärpt. Hon arbetar som skribent och föreläsare, och efter en föreläsning om den omsvärmade konstnären Hugo Rasks (Johan Fagerudd) konst, där han själv befinner sig i publiken, blir hon upp över öronen förälskad i honom.

Det ena leder till det andra och efter några intimare turer mellan lakanen är Ester beredd att inleda ett passionerat förhållande.

Hennes kompromisslösa kärlek besvaras inte av Hugo Rasks egotrippande, uppblåsta mansperson, en navelskådande narcissist som använder sig av ett språk fyllt av högtflygande floskler och klichéer. Dels är han alltför självupptagen för att bry sig, dels inser han över huvud taget inte vad han ställt till med och till råga på allt visar det sig att han har andra beundrarinnor på sidan om.

Envis

Nu har i alla fall ödet bestämt att denna för honom så lättvindigt sidsteppade Ester Nilsson är en envis dam som inte ger upp.

Förpassad till en egenhändigt konstruerad skenvärld fylld av ångest och enorma kärlekskval, drar sig Ester inte för att förfölja Hugo med efterhängsna telefonsamtal och ideliga krav på nya möten.

Varje gnutta av hopp i sms eller samtal med Hugo Rask uppförstoras och feltolkas.

I fröken Nilssons värld är nämligen kärleken inte bara blind, den är också ett sannskyldigt självbedrägeri och själva personifieringen av narcissism. Det Ester Nilsson egentligen är förälskad i är nog mera sin egen skapelse av Hugo Rask, en konstruktion som dessvärre befinner sig på ljusårs avstånd från den verkliga konstnären.

Salongskomedi och fars

Stoffet i berättelsen är naturligtvis också seriöst, ibland till och med tragiskt, och kan uppfattas som en desarmering av den romantiska kärleken eller som en studie i makt och maktmedel.

Det allvarligt menade har i alla fall Karin Parrot-Jonzon som svarar för adapteringen av romanen för scen och regissören Ann-Luise Bertell förpassat i marginalen. I stället låter man humorn flöda genom att förvandla pjäsen till någonting mellan salongskomedi och fars.

Den framforsande snacksaliga dialogen om bland annat högtflygande moralfilosofi som pågår mellan Ester och Hugo får redan skrattmusklerna i dallring. Men ännu mera komisk är Esters så kallade väninnekör och skådespelets två ciceroner i Anja Bargums och Emilia Nymans skepnad.

De för handlingen framåt, de kommenterar högt skeendet på scenen, de ger Ester goda råd, de uppför nyckelscener i repris, samtidigt som de vänder sig till publiken och i sångnummer och sketcher gör verkligt rolig metateater av föreställningen.

Linda Zilliacus och Johan Fagerudd svarar för integrerade och publikfriande tolkningar av ett skevt parförhållande. I Zilliacus fall väcker det sympati och medkänsla men för Fagerudds del mera avsky och löje. Helt medvetet naturligtvis.

Väl inpassade inslag av pop- och rockmusik ger skådespelet ytterligare en extra dimension, som definitivt får en att flagga i vitt för en av vårens roligaste uppsättningar.

FAKTA

Egenmäktigt förfarande

På Lilla Teatern.

Grundad på Lena Anderssons roman.

Scenadaptering: Karin Parrot-Jonzon.

Regi: Ann-Luise Bertell.

Scenografi & dräkter: Antti Mattila.

Ljus: Ville Aaltonen.

Ljud: Antero Mansikka.

Mask & peruk: Jaana Nykänen.

I rollerna: Linda Zilliacus, Johan Fagerudd, Anja Bargum, Emilia Nyman.

Premiär: 16.3.

Speltid: ca 2 t 15 min. inkl. paus.

Visas till den 12.5.2018.