Hudnära scentolkningar

OFTAST PÅ KRIGSSTIGEN. Marcus Groth imponerar i den tragikomiska monologen En man som heter Ove.Bild: Cata Portin

Först kom boken om surgubben Ove till Finland, sedan filmen och nu teaterföreställningen. Vad som tilltalar oss mest är närmast en smaksak. Hur som helst är den tragikomiska monologen med Marcus Groth den version som kommer närmast in på huden.

Fredrik Backmans (f.1981) roman En man som heter Ove från 2012 blev en succé. Men åtminstone här i Finland blev filmen populärare. Den hade urpremiär i december 2015 och den för huvudrollen rätt otippade Rolf Lassgård höjdes till skyarna. Såg filmen och måste tillkänna: den töjde på smilbanden och fick känslorna i dallring.

Det man kanske inte tänker på är att En man som heter Ove i Sverige uppfördes som scenversion före filmen. Premiären hölls i januari 2015 med Johan Rheborg – Fredde från Solsidan – som Ove.

I det nu aktuella scensamarbetet mellan Svenska Teatern och Thorsson Production Ab har Rheborg medverkat som manusskribent tillsammans med två andra personer. Också i skådespelet förvandlas Ove från osympatisk gubbjävel till en människa med hjärta och känslor.

Igenkännbar

Det som gör berättelsen om den Saabfrälste, 59-åringen änklingen och misantropen Ove i en svensk förort så lättillgänglig och uppskattad är dels det på ytan igenkännbara, dels det specifika för den här versionen: den underliggande förvandlingsakten från ond till god.

De flesta av oss känner till någon som Ove, en vresig äldre man som gör saker som de alltid gjorts, för att "allt var bättre förr". Med förolämpningarna haglande ur munnen sparkar han efter kissande hundar som ser ut som "sopborstar med ögon".

Han drar sig inte för att skälla ut unga slynglar som kommer i hans väg eller nyinflyttade invandrare som vågar köra in på bostadsområdet trots att det klart och tydligt står att fordonstrafik är förbjuden. Det är med järnhand och sur mage denne personifiering av paragrafryttare styr över kvarteret i egenskap av självutnämnd ordningsman.

Men Ove har förstås inte alltid varit förbittrad, då hade storyn varit för enspårig. Trots motgångar i yrkeslivet blev han mot alla odds lyckligt gift tills en olycka tog ifrån honom hans hustru och han nu på ålderns höst börjar hysa planer på att ta livet av sig för att förena sig med sin Sonja.

Men någonting kommer alltid emellan, såsom den inflyttade persiska kvinnan Parvaneh, som i den obotlige kverulanten ser en person som med stadiga puffar framåt kan få luft under vingarna och växa till sig som människa.

Balans

En själsfrände har Ove i Tuomas Kyrös Mielensäpahoittaja, också han en magsur bakåtsträvande gubbe förverkligad i romaner, på film och i skådespel. I Borgå uppfördes för några år sedan Jokiteatteris version av Mielensäpahoittaja där Merja Larivaara spelade svärdotter och en massa övriga roller förutom huvudrollen.

Marcus Groth står för sin del för samtliga roller i Svenska Teaterns scenversion och han gör dem, och i synnerhet sin huvudroll, med karisma och bravur. Det är inte någon liten textmassa Groth klarar av. Samtidigt övergår hans yttre habitus från en känslokall stamanställd militärofficers outgrundliga stenansikte till en genom sorgen luttrad man, mera mjuk och mera mänsklig.

Här finns en fungerande balans mellan tragik och komik som gör att monologen aldrig tappar sin rytm och spänst. Ljuddesignen och inte minst ljussättningen bidrar till att ge skådespelet rätt stämningsläge.

FAKTA

En man som heter Ove

På Svenska Teaterns stor scen.

Monologen bottnar i en roman av Fredrik Backman (2012)

Samproduktion mellan Svenska Teatern & Thorsson Produktion

Ab.

Dramatisering: Marie Persson Hedenius, Johan Rheborg,

Emma Bucht.

Regi: Bjarni Haukur Thorsson.

Scenografi: Finur Arnar, Bjarni Haukur Thorsson.

Ljudansvarig: Andreas Lönnquist.

Ljusdesign: Bjarni Haukur Thorsson.

Ljusansvarig: Tom Kumlin.

Kostymdesign: Kaisa Rautakoski.

Hår & mask: Pirjo Ristola.

På scenen: Marcus Groth.

Premiär: 28.10.17.

Föreställningens längd: ca 1,5 timmar utan paus.

Visas t.o.m. april 2018.