Hoppet glimtar bakom tomma blickar

Ansiktslösa med gröpta ögonhålor blickar bildkonstnären Anna Leppäs människor ut i tomma intet. I Konsthallen handlar det om skuld gentemot kommande generationer.

Stämningen i Konsthallen är minst sagt dämpad. Men så är det heller inget glättigt ämne som sysselsatt målaren Anna Leppä under de senaste åren och som nu utmynnat i utställningen Den antropocenska skuldkänslan.

– Jag gick på en föreläsning som handlade om evolution och paleontologi och det blev en vändpunkt för mig. Det gick inte längre att förbise hur människan på bara hundra år brutit ner vår jord, förstört vår natur och att samtidigt inse att klimatuppvärmningen är mera än en teori, den är verklighet och vi lever den just nu.

Utställningens titel hänför sig till den antropocenska tidsåldern som är en föreslagen geologisk epok, en efterföljare till den holocenska epoken som officiellt pågår just nu. Enkelt sagt kan man räkna med antropocen som tiden från den industriella revolutionen till nutid, det vill säga den tid då människan påverkat jordens klimat och ekosystem allra mest.

Förstöraren

För Anna Leppä råder det ingen tvekan om att vi redan lever i antropocen, och som konstnär försöker hon få omgivningen se vad som händer i samhället och att inse allvaret i situationen: Människan håller på att utrota sitt livsrum på bekostnad av kommande generationer.

Ursprungligen beundrade Anna Leppä vetenskapen, mänsklighetens förmåga att filosofera, forska och skapa konst, men numera ser hon vetenskapen som en förstörande kraft – den har fjärmat människan från naturen. Som ett återkommande element i hennes konst finns exempelvis dödskalleapor, den art som amerikanerna upprepade gånger använder under testskjutningar med levande apor i rymden.

– Vetenskapens idé om att undersöka det okända är vacker, men man behöver inte behandla andra djur dåligt för det, säger hon och hänvisar till exempel rhesusapan Able som klarade rymdfärden år 1959 men som strök med under operationen som följde på resan.

Ansiktslösa

Anna Leppä känner empati för de släktled som kommer efter oss. Hon sörjer när hon tänker på den sargade planet de ärver och i sina målningar har hon genomgående tagit generation Ö:s perspektiv. Hon målar deras skuldbeläggande blickar som riktas mot henne – mot oss alla – och känslan som uppstår är kuslig eftersom deras anleten i framträder ordentligt.

Genom att dessutom ta bort alla hänvisningar till strukturer som är skapade av människor vägrar Hon att ta del av den förstörande kulturen.

Leppä målar i olja på mdf-skiva med ett färgspråk som drar mot grådager, svärta och jordnära nyanser utan att resultatet är slätstruket. Starka färgelement, såsom en azurblå, brett penslad horisontrand, ger målningarna ett effektfullt lyft.

Antydan till hopp

– Min utgångspunkt är i de kommande generationerna. De tittar på mig, de stirrar på mig, deras anklagande blickar följer mig i mina tankar och i mina drömmar. Deras öden lämnar mig inte i fred.

Anna Leppä målar framtidsmänniskans dystra verklighet, men vill samtidigt tänka att det kanske finns en chans till en ljusare framtid. Bakom de tomma blickarna döljer sig hoppet – en dröm om att människan kunde leva i harmoni med sin omgivning.

Anna Leppäs utställning Den antropocenska skuldkänslan pågår i Konsthallen i Konstfabriken till och med den 30 september.