Hon gör en insats för hotade lantraser

Företagarparet bakom Hemböle husdjurspark förverkligade sin dröm om en bondgård på landet, där de visar upp lantraser. Här får barn kela och mata djuren, samtidigt som de ser hur våra ursprungsarter ser ut.

Förr såg djuren på bondgårdarna annorlunda ut. Korna var små och ofta utan horn, fåren var bruna, svarta, grå och vita. Grisarna var brungrå, inte skära som i dag. De här en gång så vanliga finska ursprungsraserna är i dag hotade och hålls vid liv av ett fåtal entusiaster.

En av dem är företagaren Taina Marttinen och hennes man Ossi Kaurio som driver Hemböle husdjursgård på en gammal bondgård i Broby i Pyttis.

På bondgården får man en uppfattning om hur det en gång var. Inbäddade bland syrener och buskar finns inhägnader där ankor tjattrar, får bräker och kor råmar. Djuren vet att det vankas mat innan husdjursgården öppnar för dagen.

VÄRLDENS BÄSTA SOMMARJOBB. Evelina Pisto från Kotka ser till djuren, ansvarar för ponnyridningen för de minsta, och rensar ogräs. Åsnan heter Violetta. Bild: Erika Lindström

– Nu på morgonen ger jag bara lite mat åt djuren. Om de blir proppmätta sover de dagen lång. Maten lämnar jag i en hink intill inhägnaden. Besökarna får mata djuren, säger Taina Marttinen medan hon knuffar skottkärran som är fylld med mat i olika påsar och burkar.

Två kelsjuka kvigor kommer skuttande i hopp om att få mat och lite uppmärksamhet. De är av västfinsk och östfinsk lantras. Kvigorna är betydligt mindre än man är van vid.

– De finska lantraserna är anspråkslösa och anpassade till vår miljö. Korna ger lite mjölk. För att få verksamheten att gå runt behöver dagens mjölkbönder kor som producerar mycket mjölk.

Stationerad i Pyttis

Hemböle ambulerande husdjursgård har ofta besökt Lovisa eller Borgå. Numera är Hemböle djurgård fast stationerad på bondgården i Pyttis.

Taina Marttinen fick nog av den tunga byråkratin som en ambulerande djurpark för med sig. Om djurparken till exempel ska besöka ett sommartorg ska torget registreras som djurhållningsplats. Fårregistret ska meddelas separat.

För besökarna vill jag visa upp en djurfamilj, såsom det var förr.

I praktiken ledde två timmars torgbesök till fyra timmars pappersarbete. Minsta lilla fel betyder sanktioner som svider rejält i plånboken. Meningen bakom pappersexercisen är att man ska kunna spåra varenda sekund av var nötkreaturen och fåren befinner sig under deras livstid.

– Jag vill inte klaga. Hur ska ungdomarna någonsin våga satsa på en karriär som företagare om vuxna alltid klagar på hur jobbigt allt är och hur mycket pappersarbete som väntar?

KELGRIS. Lantraserna saknar horn, så barnen kan tryggt krafsa kvigorna bakom örat. Bild: Erika Lindström

En livsstil

Att jobba med djur är en livsstil. Förutom djurgården driver Taina Marttinen ett ridstall med 22 hästar och har ett hittedjurshem på gården. Dessutom har hon en djurutställning i nöjesparken Tykkimäki i Kouvola.

– Jag har alltid gillat djur och är praktiskt lagd. Jag samlar inte djur på mig. Jag har de djur jag behöver. För besökarna vill jag visa upp en djurfamilj, såsom det var förr.

Jobbet på bondgården kan med utomstående ögon se ut som rena drömyrket. I praktiken gäller fysiskt arbete från morgon till kväll. Oron för ekonomin och djurens välbefinnande är ständigt närvarande. Till exempel ett fall av fågelinfluensa på gården skulle vara ödesdiger för verksamheten.

HORNPRYDD. Bocken Teppo undviker människor så besökarna kan gå in i inhägnaden och kela med killingarna. Bild: Erika Lindström

Också känslorna finns där. Taina Marttinen tar fram två nappflaskor. Killingarna behöver mjölk. Deras mor dog plötsligt.

– Geten var en trotjänare som jag haft i många år. Det är livets gång. Jag tycker det är viktigt att barnen ser gamla djur. Därför har jag till exempel i min fårflock får i alla åldrar. Men även om jobbet är tungt ibland skulle jag inte byta ut det här mot något annat yrke.

Respekt för djur

Besökarna har varit positivt överraskade av att de får gå in i inhägnaderna och gosa med djuren. Personalen håller ett öga på folk, och hittills har besökarna respekterat djuren.

– När barnen har tillåtelse att röra djuren, får de en helt annan kontakt med dem än om de kollar djuren bakom ett högt stängsel. Föräldrarna får lov att reservera tid. Enbart besöket hos kaninerna kan ta en timme, säger Taina Marttinen med ett skratt.

EXTRAMAMMA. Den hungriga killingen dricker upp mjölken i ett nafs. Enligt Taina Marttinen hör killingarna till barnens favoriter. Bild: Erika Lindström

FAKTA

Hemböle husdjursgård

Läs mer på www.hembole.fi