Hon är Amerika

Margot Robbie som den amerikanska konståkerskan Tonya Harding i en verklighetsbaserad film om en av de största skandalerna i idrottshistorien.Bild: AI Film Entertainment LLC.

Som underdoghistoria om en osympatisk kvinnlig idrottare är filmen om konståkaren Tonya Harding en feministisk bragd. Hon framställs både som offer och ansvarig, och tillåts vara högst mänsklig.

Jag minns det som i går, en av nittiotalets stora nyhetsskandaler – för att den också visade vad medierna var på väg att bli: klickmonster. 1991 lyckas Tonya Harding vinna amerikanska mästerskapen i konståkning genom att som den första amerikanska kvinnan klara en trippelaxel. I filmen säger hon: "Jag var bäst i världen, just då. Jag var älskad."

1994 inträffar den famösa incidenten då hennes kollega Nancy Kerrigan blir slagen i knäet av en främmande man, som visar sig ha kopplingar till Hardings ex-man Jeff Gilloony. Då de tävlar i OS i Lillehammer kallar pressen det "Den onda häxan mot Snödrottningen". Det förblir lite oklart vad som egentligen hänt, även i filmen som berättar flera personers sanning parallellt (vad visste Tonya och när?), men resultatet är klart: Tonya Harding blir USA:s mest hatade kvinna. Sedan hon som alla skrattar åt. Hon blir avstängd på livstid från att tävla i konståkning.

Spelfilm med energi

Under alla dessa år har jag funderat mycket lite på vad som hände med Tonya Harding. Historien är både så grotesk och så bekant – eftersom medierna slog läger utanför Tonyas hus och rapporterade allt, dygnet runt – att den föreföll omöjlig att göra till spelfilm.

Men Craig Gillespie (som tidigare gjort en av mina hatfilmer: Lars and the real girl) klarar det utmärkt. Formen passar ämnet som fot i skridsko: svart komedi, mockumentary, många synvinklar som motsäger varandra och ibland direkt tilltalar tittaren: "Det här var också ert fel". Han låter Tonya, Jeff, mamman, Jeffs kompis, föra fram sin berättelse. Den riktiga Tonya har i intervjuer efteråt sagt att hon är glad över att hennes historia äntligen berättas. Vissa i skurkgalleriet blir närmast korkade karikatyrer och där kan man kanske tala om klassförakt, men jag tycker inte det gäller Tonya och Jeff – annat än i bemärkelsen att fattigdom, misshandel och förakt sällan förädlar.

Rasande solidaritet

Filmens trumfkort är Maggie Robbies Oscarsnominerade porträtt av Tonya Harding. Även om hon ser mer ut som Nancy Kerrigan spelar hon med rasande solidaritet sin Tonya (ett resonemang om skönhet och varför människor så gott som alltid görs mer attraktiva på film kunde föras här). Hennes öppna glädje i tävlingar, hennes bittra insikt i att systemet är emot henne, hennes hemska nittiotalspannlugg. Tonya var en utpräglad idrottare med en ovanlig kraft och fart i den ofta så ljuva konståkningen och Robbie lyckas (tillsammans med professionella skridskoåkare som digitalt har fått hennes ansikte) återskapa den energin – filmen bärs nästan helt igenom av en enorm energi och åttio- och nittiotalets hitsånger (andra gången Gloria). Robbie har också producerat filmen.

Explosivt klassdrama

Tonya är en flicka från Portland, Oregon, ett underbarn, som vid tre års ålder blir inskuffad i rinken av sin diaboliska mamma LaVona (Allison Janney fick sin birolls-Oscar för balansen mellan bitterhet, uppgivenhet och urkraft och för att det ändå inte går att enbart hata henne). Mammans svarta pedagogik går ut på att säga att Tonya inte kan – hon åkte bättre när hon var arg, anser mamman. LaVona låter henne inte gå av isen förrän hon kissar på sig, hon slår henne och förminskar henne. Men LaVona för också vidare sitt perspektiv till sin dotter om att man inte ska behöva göra sig till utan det ska räcka med att vara bästa på att åka skridsko – och här har filmen sitt klassperspektiv, för vad betyder konstnärlighet och presentation i konståkning? Nästan alltid: pengar. Möjligen vilken typ av kvinnor som är önskvärda: vackra, inte vulgära, konventionella.

Tonyas familj är fattig arbetarklass. När hennes tränare säger att hon liknar en vedhuggare säger mamman: "Hon hugger ved om morgnarna". Hon har aldrig rest någonstans, aldrig varit i Disneyland, när hon får en päls har hon skjutit kaninerna tillsammans med sin far. Hon syr sina kostymer själv och åker skridsko till ZZ Top.

Våldsamt äktenskap

När Tonya vid femton års ålder får sin första pojkvän, Jeff Gillooly (Sebastian Stan, slående porträttlik), kommer LaVona med på deras dejt och förhör honom:

"I varje relation måste det finnas en odlare och en blomma. Vilken är du? Själv är jag en odlare som vill vara en blomma, hur fuckad är inte jag?"

Sedan frågar hon om de redan har knullat.

Med den här mamman – Tonyas älskade pappa lämnar familjen – är det inte underligt att Tonya blir slagen även i sitt äktenskap med Jeff. Hon slår också tillbaka. Hennes favoritursäkt är: "Det var inte mitt fel".

En underdoghistoria om en stundvis ordentligt osympatisk idrottare – det är dussinvara när det gäller män men hur ofta har sådana gjorts om kvinnor? Jag kan inte komma på en enda. Det är något av en feministisk bragd. Liksom att Tonya förutom att hon är ett offer lika mycket är ansvarig och även får vara vulgär, korkad, övermodig, svag och fatta dumma beslut – med ett ord: mänsklig. Hon får dessutom personifiera något större än sig själv. Det sägs genast i början: "Tonya Harding IS America." I dag kunde det inte vara sannare.

FAKTA

I, Tonya

****

Regi: Craig Gillespie. Manus: Steven Rogers. I rollerna: Margot Robbie, Allison Janney, Sebastian Stan, Julianne Nickolson, Paul Walter Hauser. Premiär: 9.3.