Hjärtinfarkten

Efter att ha tittat ut över avgrunden och vänt på klacken är det lätt att vara glad, speciellt över att få leva i Finland.

När man plötsligt inte förstår vad som händer i bröstet. Luften räcker inte till och det känns som någon skulle sitta på bröstkorgen. Blodet cirkulerar inte tillräckligt för att bära syret till lungorna. Paniken är nära. Det svartnar. För grabben i sängen bredvid på Mejlans, hände det när hans kollega var uppe i ett träd. Själv kollapsade han på gräsmattan och fick inte ett ljud ur sig. Efter något av en evighet dök grannen upp och ringde ambulans. Hade infarkten slagit till medan han själv var uppe i trädet kunde det ha gått riktigt illa.

"Nu är det verkligen bråttom", sa läkaren när jag kommit till polikliniken och han såg mitt EKG. Jag blev lagd på bår, omklädd och inrullad på akuten. Tre akutvårdare på var sin sida av sängen gav mig dropp och nitroglycerin, fäste en drös med mätinstrument och efter tio minuter hade blodtrycket sjunkit så mycket att jag kunde rullas in i operationssalen. Klockan, 12.15 över dörren, fick mig att fundera om jag skulle rulla ut igen. Jag väntade mig att bli sövd, men drogs i stället över på bordet och fick med lokalbedövning en liten kanyl instucken ovanför handleden samt en dos jod via droppet. "Du hade tur" sa hjärtspecialisten "en av tre har dött redan i det här skedet".

Han gick in med en lång sond upp längs med pulsådern. Jodet syntes på röntgen och visade i realtid för kirurgen vad som händer. Efter en stund var han inne i hjärtat och jag kunde följa med hur han tittade in i aortan och de andra ådrorna. "Det är ju rent!" De stora blodkärlen i hjärtat var i fint skick, ingen plack som hindrade blodflödet. Så jag rullades ut igen.

Den första natten på akuten kunde jag inte sova. Blodtrycket mättes varje timme och det var full fart när helikoptern eller ambulansen hämtade patienter. Morgonen därpå flyttades jag till avdelningen i väntan på magnetundersökning och bedömningar om fortsättningen. Jag fick åka hem den sjätte dagen. Attacken berodde på att en klaff inte tätade ordentligt i kombination med ett väldigt högt blodtryck. Det uppstod turbulens i hjärtat vilket ledde till att jag inte fick luft. Jag kommer troligen att bli frisk med hjälp av mediciner.

Veckan på Mejlans gav många tillfällen att reflektera över livet. De flesta av dem jag träffade på avdelningen har rökt länge. Det är banalt att säga att rökandet ökar risken för hjärtinfarkt. Snarare, enligt min lilla erfarenhet, är rökandet orsaken till hjärtinfarkt. Jag är glad att jag aldrig börjat. Inte ångrar jag i övrigt heller hur jag levt mitt liv. Efter att ha tittat ut över avgrunden och vänt på klacken är det lätt att vara glad, speciellt över att få leva i Finland.

Räkningen för vistelsen på sjukhuset var på 325 euro. En liten summa med tanke på den expertis hos skötare och läkare som jag fick hjälp av och all den utrustning som användes för att vårda mig. Skatterna täcker de stora kostnaderna. Jag önskar innerligt att jag får fortsätta leva i ett välfärdssamhälle. I ett samhälle där man bryr sig om varandra och hjälper en granne i nöd.

John Grönvall magister i datateknik och jobbar som lärare i medier och kommunikation på Arcada