Historier om döden vävda i bilder

Döden går som en röd tråd Aino Aksenjas utställning i Kaplansgården. Via en brokig kavalkad av bilder, gamla möbler och frodiga krukväxter lyckas hon skapa en sagolik och berättande värld.

I en videoprojektion går en ung kvinna febrilt runt sin döende mormor. Cirkelgången runt sjukhussängen förefaller likt en primitiv ritual. I bakgrunden hörs en melankolisk melodi. Man kan undra att är det faktiskt acceptabelt man ta fram en döende kropp så explicit. Men nu är det frågan om konstnären själv och hennes döende mormor, utifrån ett mycket personligt och processartat plan.

Sällan tas döden fram i vårt samhälle i dag, i stället göms den snabbt bort, blir steril och overklig. Aino Aksenja avdramatiserar döden, med enkla medel och på ett abstraherande sätt – som ändå blir tillgängligt för alla, därav styrkan i det hela.

På den andra väggen skildras en sockersöt interiör från ett dockskåp; ett konstlat, overkligt rum som gradvis töms. Möblerna och gardinerna rör sig på ett surrealistiskt sätt. I utställningen finns även konstnärens egna stora dockskåp, vilka hon använt när hon filmat videoverket. Väl utställda i galleriet förtydligar de begreppet "verklighet", samtidigt som det ifrågasätts.

Det är lite som att träda in i ett hem, med gamla möbler, gardiner och krukväxter. Detta gör att videoverken och bilderna, som också är tagna "mitt i livet", placerade mitt i allt detta känns mera verkliga, än om man bara skulle se dem i en vit kub.

Förfall

Det inte bara frågan om timlig död i utställningen, utan också skilsmässa och en hel stads död behandlas. Aksenja har nyligen vistats i ett konstnärsresidens i Detroit i USA, som i dag är en utdöende stad. I en färgdiabildserie med konstnärens egen berättande röst förekommer bilder från staden, men de blandas med helt andra dokumentära bilder från konstnärens liv till en fascinerande lapptäcksberättelse.

I ett annat videoverk dansar Aksenja ensam iklädd en vit klänning. Hon ackompanjeras av en svartklädd pianist. Det är en performans där hon dansar till sin egen bröllopsvals ensam, utan att förefalla sentimental.

Aino Aksenja (f. 1986 i Borgå) har tidigare studerat konst på Yrkeshögskolan Novia i Jakobstad och hon hade sin första soloutställning på B-galleriet i Åbo för tre år sedan. Hon fotograferar ofta det hon ser runtomkring sig, likt dagboksanteckningar. Av dessa bilder bygger hon sedan en ny historia; en fiktiv berättelse.

Trädgårdsdröm

Aksenjas videoverk uppmärksammades i fjol i medierna då hon ställde ut i Bildkonstakademins vårutställning i Galleri Forum Box. I vår blir hon utexaminerad från samma skolas tid-rumkonstavdelning och utställningen i Kaplansgården är en del av Aksenjas examensarbete. Hon kallar helheten för Vinterträdgård. Hon säger själv i sin diabildsinstallation att hon drömmer om att bygga en vinterträdgård i sitt hem som skulle växa till en okontrollerbar djungel. En hemlig trädgård, som skulle växa och frodas också efter att hon dött.

Metaforiskt kan en vinterträdgård tänkas skildra ett liv i döden. Via att hålla växter vid liv inomhus mitt under smällkalla vintern vill man så att säga upprätthålla liv och natur på ett konstgjort sätt. Detta odlande och vårdande kan förefalla paradoxalt mitt i all naturförstörelse som finns runt omkring oss.

FAKTA

Vinterträdgården

Aino Aksenjas utställning pågår i Galleri Gamla Kaplansgården till och med den 19 februari.