HBL:s musikkritiker Wilhelm Kvist får Topeliuspriset: "Ibland kan man tvingas bränna broar"

Wilhelm Kvist, musikredaktör vid Hufvudstadsbladet, skulle inte gå så långt som att säga att musiken är meningen med livet. Men han känner det som sin uppgift att vara delaktig i samhällsdebatten och göra musiken synlig. Bild: Sören Jonsson/SPT

Med en fast månadslön kommer ett stort ansvar. Wilhelm Kvist har höga ambitioner och tycker att bra kulturkritik inte handlar om att huvudsakligen peka finger. På tisdagen premierades han med Topeliuspriset, det finlandssvenska publicistpriset.

Hufvudstadsbladets musikredaktör Wilhelm Kvist anser inte att hans huvuduppgift som kritiker är att berätta huruvida orkestern spelar falskt eller inte. Hans uppgift är att bedöma helheten. 

– En del skulle vilja att jag skriver mer om det klingande resultatet. Men jag tycker om att lägga in framträdandet i ett sammanhang, att kontextualisera. Det är enligt mig viktigare än att ge just min syn på ett enskilt estetiskt avvägande. 

Wilhelm Kvist började på HBL 2005 och har ansvarat för HBL:s musikbevakning på heltid sedan 2010. Han är född 1984 och är musikmagister från Sibelius-Akademin. 

– Topeliuspriset är en erkänsla för hela Hufvudstadsbladets kulturredaktion. Jag är otroligt ödmjuk för priset och känner mig hedrad att förknippas med de tidigare vinnarna.

Topeliuspriset ges ”för en aktiv pågående journalistisk gärning till en person som visat betydande skicklighet i sitt journalistiska värv, bestående av såväl originalitet, civilkurage som finess”.

1990 slogs Svenska folkskolans vänners (SFV) Topeliuspris och Finlands Svenska Publicistförbunds publicistpris ihop till Topeliuspriset – det finlandssvenska publicistpriset.

En jury med representanter från SFV och Publicistförbundet utser vinnaren.

Prissumman är 7 500 euro.

I fjol fick Yle-journalisten Annvi Gardberg priset för sin undersökande journalistik och året innan fick Marko Hietikko på Yle priset för sin bevakning av våldsbejakande, extrema rörelser.

Han tolkar priset som en bekräftelse på att kritikernas tid inte är förbi. 

– Många tänker på kulturjournalistik som något roligt, ett tidsfördriv eller ett livselixir. Visst kan kulturjournalistik handla om nöje, men jag är personligen magert intresserad av nöjesaspekten. För mig ligger betoningen på journalistiken.

Musik från barnsben

Redan som fyraåring blev Kvist begeistrad av musiken. Hans pappa var en glad amatörmusiker som improviserade fram musikstycken och blev hans allra första lärare. När Kvist skulle börja gymnasiet valde han att satsa på musiken. Han läste musik under dagarna och gick kvällsgymnasium under kvällarna. 

Under andra året vid Sibelius-Akademin började han skriva recensioner. Han hade fått sin journalistiska utbildning av morbrodern som jobbade på radion.

– När jag sedan kom till HBL fick jag generöst med feedback av Lena von Bonsdorff. Hon lärde mig hur en bra kritiker ska jobba.

– I kritikerrollen får man ibland ta på sig en besserwisserroll. Man för fram en välövervägd och välformulerad åsikt. Det finns konstälskare som inte vill säga något om sin upplevelse, men en kritiker kan inte tiga. Det är en offentlig roll som jag går in i under eget namn. 

Jämställdhet inom konsten

I prisjuryns motivering står att Kvist är en klarsynt och orädd skribent som inte tvekar att påtala missförhållanden, som bristande jämställdhet, diskriminering och misogyna maktstrukturer.

Ett exempel på hur det tar sig i uttryck är en artikelserie om könsbalansen på orkestrarnas repertoar som publicerades i höstas. Där blandade Kvist element av datajournalistik med kulturjournalistiken. Han kunde bland annat rapportera att endast fyra procent av alla verk som framförs av en symfoniorkester i huvudstaden är skrivna av en kvinnlig tonsättare.

– Jag hade en föraning om att det skulle engagera, men det var en otippat stark reaktion som följde. Jag fick bland annat höra att journalistiken var förlegad. 

Han tror att de starka reaktionerna beror på att den konstnärliga friheten upplevdes som hotad. Kvist ville bara granska hur läget ser ut, inte säga vad som är rätt och fel. 

– Så mycket som det under 2000-talet har pratats om big data så är det intressant att se hur man kan använda den inom konsten och musikjournalistiken.

Wilhelm Kvist lyssnar själv mycket på radio, men upplever att han får musikkvoten fylld i jobbet. Därför blir det mest nyheter och pratradio i stället. Bild: Sören Jonsson/SPT

Samhällsförändring engagerar

Hon tror inte att kulturjournalistiken är i större kris än journalistiken överlag. Mängden recensioner har minskat, men det kan också bero på förändringarna på mediefältet i sig och den kulturkritik som produceras. Kvist kontrar med att säga att kulturen frodas.

– Utbudet tycks bara växa hela tiden, och det har sina ekonomiska orsaker. I takt med att börsen under 2010-talet har stigit kraftigt har fonderna fått stor utdelning och kunnat finansiera mer konst på det fria fältet. De statsfinansierade institutionerna förefaller vara i en större kris. 

När Musikhuset stod klart för cirka åtta år sedan började internationella orkestrar intressera sig för Finland i allmänhet och Helsingfors i synnerhet. Det inspirerade musikkritikern Kvist och fick hela kulturfältet att tro på framtiden. 

Wilhelm Kvist känner också sitt ansvar för läsarna. Han förstår att frilansare ibland måste hålla en del dörrar öppna, men för egen del vill han värna om sin obundenhet.

– Ibland måste man lämna ut sig, ta steget utanför bekvämlighetszonen och smutsa sina fingrar. Och då kan det hända att någon bro brinner på vägen. Det är ett pris som jag måste betala.

Mer läsning