Hans team har gett namn åt otaliga offer

Estoniakatastrofen, tsunamin i Indiska oceanen med mera – kriminalöverkommissarie Göran Wennqvist och hans team vid Centralkriminalpolisen har sedan 1991 ryckt ut för att identifiera offer. Han har också varit med om att bygga upp register över försvunna.

Wennqvist bor i Borgå och den här förmiddagen jobbar han på distans. Det är en av sommarens varmaste dagar och solen är het redan på morgonen. Vi sitter i trädgården, som är finurligt uppbyggd på ett labyrintliknande sätt med träd och gångar. Solstrålarna når en del platser, andra ligger i skugga.

Här är det lätt för barn att leka kurragömma, även om det knappast varit målet då husvärden planerat helheten. Eller vem vet, det här med att hitta försvunna människor och utreda identiteter har ju varit en del av hans jobb i åratal. Åtminstone för fotografen är stället en guldgruva, det passar precis för intervjutemat.

Viktigt register

I dagens läge har polisen god koll på försvunna finländare. Men ännu för inte så väldigt många år sedan fanns inget nationellt register. Situationen i de andra nordiska länderna var densamma.

Att bygga upp ett tillförlitligt register i Finland visade sig ändå vara arbetskrävande.

– Det gällde att gå tillbaka till 1950-talet och gräva fram uppgifter på olika sätt. Polisdistrikten är inte samma som förr, det har funnits olika datasystem under årens lopp och så vidare.

Men det lyckades och nu har både Finland och Norden sina register i skick.

Han säger att cirka 400 personer i Finland för tillfället varit försvunna i över en månad. Då har man räknat med samtliga fall där man inte hittat den försvunna levande eller död. Också riktigt gamla fall från 1950-talet finns med.

– Årligen försvinner 10-20 personer för en längre tid.

Vanligtvis hittas människor rätt snabbt. Även om det dröjer är det sällan fråga om brott. I hela Norden kan 5-10 procent av dem som förblir försvunna tänkas vara offer för våldsbrott.

– Då vuxna exempelvis valt att ta sitt eget liv i skogar och vattendrag kan kropparna vara svåra att lokalisera. Människor försvinner också av egen vilja, flyttar utomlands och vill inte ha kontakt med släkt och vänner.

Göran Wennqvist berättar om pensionärer som bara stuckit.

– I något skede har de dödförklarats och utbetalningen av pensionen stoppats. Då har de tagit kontakt med oss för att påpeka att de nog fortfarande lever, men bor i ett annat land.

Då polisen hittar personer som inte vill ha kontakt med någon i sitt hemland, är det bara att informera de anhöriga om att deras nära och kära är vid liv. Mera information än så ges inte.

Effektiv enhet

Sedan början av 1990-talet har centralkriminalens DVI-enhet (Disaster Victim Identification), som Göran Wennqvist leder, tvingats rycka ut regelbundet.

Enheten består av anställda vid Centralkriminalpolisen som förordnats att vid sidan av sitt eget arbete identifiera döda kroppar tillsammans med rättsläkare och rättstandläkare. Polisens tekniska brottsplatsundersökare från samtliga polisdistrikt deltar också.

– Enheten var till en början avsedd för enbart storolyckor, men vi tar nog hand om också enskilda fall.

Då passagerarfartyget Estonia förliste 1994 sattes DVI-enheten på prov. Esterna hade inte en motsvarande grupp så det finländska teamet larmades. Ombord fanns 989 personer, varav 852 förolyckades. Över 700 fick sin grav på havsbottnen.

Det mest omfattande uppdrag DVI-teamet hittills haft är jobbet efter tsunamin 2014.

– Utredningarna tog totalt ett år och en månad. Nästan alla finländare hittades och identifierades.

Ny satsning

Wennqvist berättar att då dessa utredningar inleddes ville han pröva på någonting nytt och samlade ihop frivilliga, erfarna våldsbrottsundersökare för att fungera som enhetens och polisens kontaktpersoner till de anhöriga så länge operationen pågick.

– Vi fick så positiv respons av offrens anhöriga att vi fortsatt med systemet, både då det gäller identifieringsuppgifter och då våldsbrott utreds.

Folk frågar ofta utredarna hur de kan arbeta med döda människor, vars kroppar är i väldigt dåligt skick.

– Vi som jobbar med våldsbrott har själva valt det och fått utbildning för det, precis som rättsläkarna och rättstandläkarna. Det som däremot är psykiskt tungt och känslomässigt svårt är arbetet med offrens närmaste anhöriga. Vi hjälper och råder dem i den värsta och sorgligaste tiden i livet, förklarar han samtidigt som han konstaterar att just detta jobb och de här kontakterna gett honom mest under hela den 42-åriga poliskarriären.

– De julkort och hälsningar som fortfarande skickas från anhöriga i gamla fall är många.

Nöjd men också kritisk

Göran Wennqvist går snart i pension och säger med handen på hjärtat att arbetet gett mera än han ens vågat hoppats på från början.

– Jag visste sedan barndomen att jag vill bli polis. Fem år gammal stod jag på vägen utanför hemmet och stannade bussar och bilar för att fråga chaufförerna om körkort. Så släpades jag förstås bort för att inte bli överkörd.

Han har gedigen erfarenhet av olika typer av polisuppdrag och chefsposter och nätverket i hela världen är omfattande. De senaste åren har han bland annat bistått holländarna och det internationella undersökningsteamet med brottsutredningen kring det malaysiska flygplan som sköts ned i Ukraina 2014.

Okritisk till strukturförändringen inom polisen är han ändå inte.

– Förr fanns det 7 800 poliser i Finland, nu är antalet drygt 7 000. Jämfört med hela Europa har vi minst poliser per capita.

Han påpekar att trots det är den finländska polisen oerhört effektiv. Byråkratin har enligt honom ändå ökat på ett orimligt sätt och skadar det egentliga polisarbetet.

– Mest ser man förändringen på fältet i form av färre patruller.

Han framhåller att den sorgliga utvecklingen inte är polisorganisationens fel utan beslutsfattarna vill ha det så här.

– När man sedan i något skede märker att systemet inte fungerar går det inte att bara anställa poliser i rask takt. Många av de utbildade poliser som gått arbetslösa på grund av nedskärningarna har gått över till privata sektorn med bättre arbetstider och lön. Att utbilda nya poliser i stället för dem som går i pension lyckas inte över en natt.

Snabba beslut

Wennqvist säger att polissystemet måste vara halvt militärt eftersom det ofta handlar om liv och död. Men nu när utbildningen har blivit så akademisk förstår många det inte. Då det gäller måste man agera på bråkdelen av en sekund, att resonera och fundera går inte.

Så nöjd med polisyrket har pappa Göran ändå varit att två av hans tre barn valt samma bransch. Samma gäller svärsonen.

– Barnen undrar också hur i all världen jag ska klara av att vara pensionär. Fotografering är en viktig hobby som kommer att finnas kvar och av allt att döma tar han emot sådana uppdrag som känns bra.

– Då en Helsingforsredaktör nyligen frågade vad jag ska syssla med efter pensioneringen svarade jag att jag ska bli hattmakare. Du skulle ha sett hennes min innan hon fattade att jag skämtade.

FAKTA

Göran Wennqvist

Kriminalöverkommissarie vid Centralkriminalpolisen.

Borgåbo.

Chef för DVI-enheten (Disaster Victim Identification).

Arbetat fram register över försvunna.

Inbiten fotograf.

Går snart i pension efter en 42-årig poliskarriär.