Hans fru dog efter en vecka utan näring och vätska

Terminalvård kan skötas på många sätt. Erik Lönnqvist vek inte från sin frus sida under de veckor hon låg på vårdavdelningen i Näse och väntade på döden.

Erik Lönnqvists fru avled på mors dag i år. Efter fem veckor på Näse i Borgå, avdelning 3, och sex dagar och tre timmar utan vätska.

– Det är konstigt hur man blir slät och fin i huden när man svälter ihjäl, säger Lönnqvist. Huden drar ihop sig och man blir så slät som i ungdomen.

Han har gått till patientombudsmannen med sin berättelse.

– Hon skrev ner allt jag sa. Något svar har jag inte fått. Vad bryr de sig om vad jag tycker.

Han har besökt andra läkare, under den tiden hans fru ännu låg inne på terminalavdelningen i Näse.

– De vågade inte säga något. Det är Doctagons läkare som sköter om Näse, sa de, vi kan inte göra något åt saken.

Ingen rehabilitering

Det började med att Erik Lönnqvists fru föll från vindstrappan där hemma.

– Hon slog sig här framme på halsen och bröstet. Hon fick inre blödningar och svällde upp. I början kunde hon svälja själv, sedan gick det inte mer.

– Hon undersöktes på sjukhuset och därifrån skickades hon till Näse, för rehabilitering när svullnaden gått ner och när hon kunde svälja igen.

Men på avdelningen på Näse diskuterade man inte rehabilitering, utan delade ut en dödsdom.

– Hon ska få en skön död, sa läkaren. Jag sa att dödsstraff är förbjudet här i vårt land, vet hon inte det. Läkaren kallade det terminalvård.

– Läkaren sa att eftersom min fru led av en obotlig sjukdom, av Alzheimer, så skulle hon dö.

MINNENA LEVER. Bild: Kristoffer Åberg

Kramper

Erik Lönnqvists fru hade diagnostiserats som demenssjuk redan tidigare.

– Först fick hon en medicin som inte passade och som hon mådde dåligt av. Men därefter fick hon en ny medicin och blev mycket bättre.

– Vi klarade oss bra där hemma. Jag lagade maten, men hon kunde både diska och städa. Hon var litet glömsk, speciellt när det gällde främmande namn, men annars pratade vi och umgicks precis som förr. Ändå sa man på sjukhuset att om hon bara inte hade haft sin Alzheimerdiagnos så hade hon fått flytande föda.

Många gånger sa hon att hon ville tillbaka hem, att vi hade det så bra där.

Diagnosen ledde till att droppet med näringslösning togs bort efter fem veckor. Efter det var det bara att vänta på döden. Patienten skulle inte få någon vätska alls. Det var läkarens order. Under hela sjukhustiden vek Erik Lönnqvist inte från sin frus sida, han hade en egen säng bredvid hennes i sjukrummet.

– Hon ropade efter vatten. Kroppen skakades av kramper. Det blev en svår död. Hon fick morfin, men inte tillräckligt. Jag trodde inte att det fick gå till så här i Finland, att man svälter och törstar ihjäl.

– Många gånger sa hon att hon ville tillbaka hem, att vi hade det så bra där.

– Den sista natten hörde jag hur det emellanåt blev så långt mellan hennes andetag. När jag vaknade till efter en kort tids slummer var hon död.

Nästan 50 år tillsammans

Erik Lönnqvist har inget ont att säga om skötarna vid avdelning 3.

– Det finns för liten personal där. Men skötarna kommer när man ringer, när de hinner, och de är bra. Men de måste göra som läkaren bestämmer.

Han har erfarenhet också av ett annat slag av terminalvård.

– Min svåger dog på terminalavdelningen i Lovisa. Där var allt mycket annorlunda. Han fick så mycket morfin att han trodde han var hemma. Han var nöjd och trygg, tills han somnade in för gott.

På lördag ska jag tillsammans med barn och barnbarn gå i kyrkan och tända ljus. Därefter kommer vi hit till graven.

Vi träffar Erik Lönnqvist när han ställer i ordning graven inför allhelgona.

– På lördag ska jag tillsammans med barn och barnbarn gå i kyrkan och tända ljus. Därefter kommer vi hit till graven.

– Jag och min fru var gifta i nästan 50 år. Det går inte att beskriva hur ensamt det är hemma när man är van att vara två. Jag hade ju önskat att vi hade fått gå bort tillsammans.