Hanna Lankinen är tillbaka i sadeln

För Akillescyklisten Hanna Lankinen stannade världen den 30 augusti 2015, då hon körde omkull i Tour de Helsinki och fick en allvarlig skallskada. Fortfarande kan läkarna inte ge prognos om framtiden, men målet är helt klart för henne själv – tillbaka bakom bilratten och till arbetslivet.

Akilles Road Academy har med jämna mellanrum kort rapporterat om Lankinens tillstånd på webben – med mannen Pasi Eerikäinens tillstånd. Man ville inte sprida felaktiga rykten.

Vi har fått veta om den långa, djupa medvetslösheten, om uppvaknandet och om det hopp som slutligen spirade. Tragedin har berört stora kretsar i hela landet.

Hittills har Hanna tackat nej till intervjuer. Inför årsdagen välkomnar hon och hennes man ändå ÖN-teamet till hemmet i Borgå, dit hon äntligen kunnat flytta tillbaka.

– Det här är första och sista intervjun jag ger, skrattar hon.

TILLBAKA TILL LIVET. Hanna Lankinen säger att utan sin man Pasi Eerikäinen skulle hon inte ha kommit så här långt. Bild: Kristoffer Åberg

Minns inte olyckan

Hanna har slagit omvärlden med häpnad. Hon cyklar igen, visserligen på tandem tillsammans med sin Pasi, går i trappor, klarar sig ensam hemma och rör sig ute med hjälp. Hon har ännu en lång väg att gå och behöver terapi av olika slag, men framstegen har hittills varit stora.

Minnen från själva cykelloppet har hon inte.

– Jag kommer bara ihåg starten och vilka människor jag då träffade.

Cirka 2 500 cyklister deltog. Hanna cyklade i en snabbgrupp på 300 personer. Hastigheten var cirka 30 kilometer i timmen.

Hon har senare fått veta att olyckan gick till så, att en cyklist framför henne först körde omkull.

– Vi körde väldigt nära varandra och det fanns inte en chans för mej att väja. Jag flög högt upp i luften för att landa med bakhuvudet före.

Jag kommer bara ihåg starten och vilka människor jag då träffade.

Också 6 andra cyklister förlorade kontrollen. En av dem fick en lindrig skallskada, en annan skadades i lungorna och många fick andra, mindre skador.

Själv fick hon inte en skråma utanpå kroppen.

– Men min dator kraschade. Och det var förstås inte bra alls.

Djup medvetslöshet

I över en månad låg hon i djup medvetslöshet och ingen visste om hon skulle vakna upp. Hur allvarliga hjärnskadorna var kunde läkarna inte heller säga. De anhöriga måste förbereda sig på precis allt.

– Jag fick inte stanna länge vid hennes bädd på intensiven men höll till i korridorerna. Jag ringde sjukhuset flera gånger per dag och tog Hannas kläder med i min säng om natten för att få tröst, berättar Pasi.

Då bilderna från magnetundersökningen slutligen kom framgick det hur svårt skadad hjärnan var. Beskedet var en chock.

För att själv orka började Pasi Eerikäinen samla information om allvarliga skallskador och han fick kontakt med människor som drabbats samt med deras anhöriga.

Jag ringde sjukhuset flera gånger per dag och tog Hannas kläder med i min säng om natten för att få tröst.

– Genom att träffa de här personerna och tala med dem insåg jag att livet trots allt kan gå vidare. Människan anpassar sig.

Han skötte också Hannas alla affärer och försökte aktivera sig på olika sätt för att inte gå i väggen.

Under hela medvetslöshetsperioden spelade han musik vid sjukbädden, främst låtar som Hanna tycker om. Han tog också själv till violinen. Till vardags jobbar han som violinist i radions symfoniorkester RSO.

– Arbetsgivaren förstod min situation och jag fick mycket ledigt. Alla övriga musikprojekt lämnade jag helt.

Till Borgå

Flytten från Tölö sjukhus till sjukhuset i Borgå skedde i slutet av september då Hanna Lankinen fortfarande var medvetslös, Det var i hemstaden hon slutligen vaknade den 1 oktober. De första orden var – var är Pasi?

– Jag kände igen människor och ljud, hörde på stegen att Pasi gick i korridoren.

Pasi berättade om hur lycklig han blev då han noterade att han fått sin Hanna tillbaka. Personligheten hade inte förändrats, vilket det funnits stor risk för.

– Ja du märkte att jag är lika besvärlig som förr, skrattar hon.

De har bara gott att säga om vården på Borgå sjukhus. Allt fungerade på bästa sätt.

I februari i år var det dags för rehabilitering och flytt till Orton och därefter till en serviceanstalt i Tusby, eftersom boende i hemmet ännu inte var möjligt. Under den här tiden ordnade Pasi små konserter för henne och andra patienter och hon fick själv försöka greppa sitt gamla instrument, violinen.

– Att Pasi skulle bli min närståendevårdare var aldrig ett alternativ. Jag påminner honom alltid om att han är min man, inte min vårdare, trots att han vill hjälpa så mycket han kan. Han har också fått lära sig alla grepp så att han vet att han agerar rätt.

En dag beslutade sig paret för att det är dags att flytta hem. I början fick Hanna mycket hjälp av sin man, men väldigt snabbt klarade hon av de flesta sysslor själv.

Förhållandet stärkts

När de två nu sitter i soffan och håller varandras händer går det inte att ta miste på den kärlek och samhörighet de känner.

Då Pasi förklarar hur olyckan förändrat honom och att han aldrig varit så lycklig som nu, börjar tårarna rinna hos alla i rummet.

– Tidigare satsade jag fullt på karriären och var mycket borta. Hannas arbetstider var också oregelbundna och det var inte så ofta vi hade tid för varandra. Nu finns inget i den här världen som är viktigare än hon. Det är fråga om kärlek helt enkelt.

Också Hanna konstaterar att tidigare levde de egentligen två separata liv. Hon har själv sedan unga år varit väldigt självständig, också en hängiven idrottare. Hon är utbildad sjukskötare och förstavårdare och jobbade senast i ambulans.

– Jag har hoppat från Emsalö bro och från flygplan, jag har varit orädd och prövat på en massa idrottsgrenar. Sedan blir jag livsfarligt skadad då jag cyklar.

Också hon säger att tragedin bara stärkt förhållandet. Det är en lycklig kvinna vi möter. En envis sådan.

– Om ingen säger att det där får du inte göra så gör jag det, naturligtvis så att jag inte skadar mig själv. Det är mycket viktigt att jag inte tränar fel, då kan det gå riktigt illa.

HAND I HAND. Hanna kan redan gå i trappor utan Pasi, som ändå här greppar tag i hennes hand. Bild: Kristoffer Åberg

Kämpar hårt

Pasi vet att Hanna kämpar in i det sista för att kunna återvända till arbetslivet och han stöder henne till 100 procent.

– Samtidigt måste vi vara realister och ta små steg, påminner han.

Han har fått frågan om han verkligen är redo att stanna vid Hannas sida.

– Den som frågade menade säkert väl, men jag blev nog väldigt illa berörd. För mej har det varit helt klart att stanna i förhållandet, blotta tanken om att gå gör mig beklämd.

Jag vill leva till fullo varenda dag, det är mitt motto.

Hanna Lankinen har bekantat sig med bilderna från magnetundersökningen och vårdutbildad som hon är inser hon hur illa ställt det varit.

– Om jag i mitt jobb skulle ha sett någonting motsvarande hade jag varit säker på att den här människan inte har en chans att klara sig. Lyckligtvis har hjärnan en förmåga att reparera sig själv.

Hon lär sig nu att bli herre över sina handikapp, en bit i taget. Det tar tid och kräver uthållighet, vilket hon minsann har.

– Jag vill leva till fullo varenda dag, det är mitt motto.