Han överlevde den största bombningen

Brandsoldater släcker bränder efter bomningen i Borgå 27 augusti 1941. Bild: SA-kuva

Den 27 augusti 1941, för exakt 75 år sedan, utsattes Borgå för den mest förödande bombningen under andra världskriget.

Bengt Rehnberg hette då Bengt Simolin och var en liten pojke på sex år, en månad senare skulle han fylla sju. Tillsammans med en kamrat lekte han i Stadsparken när luftvärnslarmet gick.

– Mamma jobbade i sjukhusets bykstuga, som låg i ändan av Brunnsgatan. Jag sprang först dit. Min kamrat gick direkt till bombskyddet i källaren under Werner Söderströms tryckeri vid Mannerheimgatan.

– Tillsammans med mamma sprang vi mot bombskyddet när några militärer på gatan bad oss stanna och inte gå vidare.

– Dom är snart här, ropade dom, men mamma ville till bombskyddet. Vi hann bara in på gården innan det smällde. Högt uppe i trädtopparna smällde det, två bomber snabbt efter varandra.

Bengt träffades i båda benen, han fick skador i ryggen och i huvudet. Han svimmade och när han vaknade till igen låg hans mamma över hans ben.

– Jag försökte lyfta bort henne. Hon var död.

Bengt minns hur det rann blod längs trottoaren, det var så många som hade dött eller skadats svårt. Han förlorade medvetandet på nytt.

När han vaknade nästa gång låg han på ett lastbilsflak. Bilen körde till sjukhuset, i övre ändan av Lundagatan.

Vid sjukhuset skulle alla kroppar som hittats efter bombningen kontrolleras och dödförklaras.

– Jag började gråta och minns att en karl ropade till. On siellä yks perkele joka elää vielä, nog finns där en sate som lever ännu.

Krigscensuren fungerar

Borgåbladet skriver den 28 augusti 1941 om 24 dödsoffer för sovjetryskt bombangrepp mot Borgå dagen innan.

Två bombanfall företogs under dagen. Några bostadshus brunno.

Utöver de 24 civila döda var 31 svårt skadade och 25 lindrigt skadade. Två dagar senare är dödsfallen 29, och den 16 september har dödstalet stigit till 31.

Alla döda och alla svårt skadade nämns vid namn i tidningen. Där finns också några icke identifierade döda, två okända kvinnor, en okänd man, en okänd tvåårig gosse.

Varken i den tidningen eller i någon av de senare står det något om WSOY. Bara i artikeln om jordfästningen kan man läsa att bland många andra kransar läggs det också ner en blomstergärd från Werner Söderström Oy.

– Det är klart att man inte ville servera fienden en sådan nyhet, att de hade träffat en industrifastighet, säger översten i avsked Lars Stenström.

Han var själv två år när WSOY bombades och har inget eget minne av händelsen men nog en nära anknytning till tragedin.

– Min mormor stod i trappan till bombskyddet. Hon fick splitter i ryggen och en del ytliga sår i nacken.

Beskyllelser

Varken tidigare eller senare under krigen upplevde man en lika stor civil förlust i regionen.

– Visst föll det många bomber, civila dog och skadades och det uppstod materiella skador, säger Stenström. Men luftanfallet mot Borgå den 27 augusti krävde de flesta dödsoffren.

– Under vinterkriget och fortsättningskriget uppgick de civila finländska förlusterna till 2 000 personer. Av alla finländare som dog i krigen utgjorde de civila offren bara tre procent. Det kan man jämföra med de totala förlusterna under andra världskriget, 50 miljoner människooffer och av dem var 65 procent civila.

Man säger att orsaken är det goda finländska luftvärnet.

I efterdyningarna efter Borgåbombningen var det inte så mycket luftvärnet, som de förmodat trilskande Borgåborna som fick bära hundhuvudet för att skadorna blev så stora.

Vid stadsfullmäktiges möte den 2 september 1941 beviljar man 100 000 mark från stadens kassa som hjälp till bomboffren, för bispringande av de stadsbor som blivit lidande vid flyganfallet.

Vid mötet tar också fullmäktigeledamot herr Blomqvist till orda och vill att staden officiellt ska uttala sig om de beskyllelser som luftskyddsmyndigheterna i Helsingfors har kommit med, att Borgåborna allmänt förhåller sig likgiltiga till luftskyddsbestämmelserna.

Stadsdirektör Brunberg kontrar med att säga att myndigheterna redan har blivit motbevisade i tidningarna och att det är onödigt med ett utlåtande.

"Krig är krig"

Borgåbladet har den 4 september, utom ett referat från den högtidliga massbegravningen, också en intervju med en major X som på ett lättfattligt sätt ska förklara varför det gick som det gick.

Allmänheten tvivlar på luftskyddet hävdar den anonyma redaktören och major X förklarar att när fiendeplan nalkas på stor höjd, upp till 5-6 000 meter, försvinner ljudet av motorsurret och planen kan gå obemärkta förbi observationstornet.

– Dessutom, säger major X, är det svårt att på den höjden se om det är ett eget eller ett fiendeplan. Ofta lägger sig fiendeplan i kölvattnet på de egna planen när de flyger hemåt.

– Jag vill ge ett gott råd. När ni hör motorsurr och alarm samtidigt hinner ni inte till skyddsrummet. Kasta er i stället omkull vid första naturliga skydd.

Majoren anser att beskyllningarna som har uttalats, mot luftskyddet och mot Borgåborna, är obefogade.

Krig är krig.

Slutligen uttalar jag som min förvissning att ni snart helt och hållet slippa se en fientlig flygmaskin vidare.

Brist på mat

Så lyckligt gick det inte.

– Hösten 1941 fanns det många som trodde på en snar seger, säger Lars Stenström. Vid årsskiftet började man inse att risken var stor att Finland skulle stå på förlorarnas sida när kriget väl tog slut.

Det var ont om mat.

I Borgåbladet kan man läsa en annons där Gustaf Paulig Oy vill köpa in hallonblad, gröna och färska.

Karjakunta r.l. vädjar till jägarna: För att underlätta den rådande stora bristen på kött borde vi få in så mycket villebråd som möjligt. För hela, färska djur betalar vi gott pris. Vi kan ta emot obegränsade mängder vilt.

Husmor annonserar: Rabarber och alla slags trädgårdsprodukter mottages med tacksamhet åt sårade soldater.

Kämpaandan hålls uppe. Alla segrar noteras ingående i tidningen. Borgåbladet av den 30 augusti innehåller en extra bilaga, tryckt på gult papper: Viborg erövrat. Våra trupper tågade i dag på morgonen in i staden.

Sjuksäng i badkar

Kriget var närvarande i Borgå på ett mycket handfast sätt sommaren 1941.

– Jag minns hur jag och min kamrat brukade ta oss till Östermalm för att där se hur soldaterna sköt med kanoner mot fiendeplanen, berättar Bengt Rehnberg. Militärer patrullerade på gatorna. Det kändes helt naturligt, jag var ju så liten.

Någon brist på mat kände han inte av.

– Jag brukade vara hos famo när mamma jobbade, och hos famo fanns det alltid godsaker.

Efter den förödande bombningen blev allt annorlunda. Bengts pappa hade dött i en arbetsolycka två veckor innan Bengt föddes. Nu var han också moderlös. Och svårt skadad.

– Sjukhuset i Borgå var överfullt och jag fick ligga i ett badkar. En av läkarna där ville amputera mitt högra ben men doktor Gullichsen sa att nog ska det bli ben av det där ännu.

– Därefter flyttades jag till Kvinnokliniken i Helsingfors och därifrån som krigsbarn till Sverige där jag låg på barnsjukhuset i Göteborg i ett år och fyra månader. Jag fick benröta och läkningen tog lång tid.

Bengt blev krigsbarn på Lyngby gård i Skåne där han hade det bra, gick i skola och lärde sig skånska. Hemma i Borgå hade han talat sitt modersmål finska.

Ingen förstod skånskan

– I Lyngby ville de hålla mig kvar när kriget var slut men en av mina farbröder, Hugo Simolin, ville ha mig hem till Finland igen.

Som tolvårig flyttade Bengt tillbaka till Borgå, till Renum där han adopterades av familjen Rehnberg.

– Jag gick i skola i Sannäs, där ingen förstod min skånska. Det blev att lära sig finlandssvenska och senare finska igen.

– Jag var bara sexton år när jag köpte min första lastbil. Senare köpte jag en långtradare och blev den första i landet som körde ut kosangas. Det var inte bara att leverera gasen, upp till Uleåborg och till Iisalmi varje vecka, utan också att vara litet av försäljare samtidigt. Det var så nytt med kosangas och jag måste förklara för kunderna hur den fungerar.

I 45 år körde Bengt taxi, tills han fyllde 70. Nu bor han tillsammans med sin hund och sin katt i gamla Pernå. Benen värker än mer på gamla dagar. Det högra benet är sju och en halv centimeter kortare än det vänstra. Ryggskadan opererades för mindre än tio år sedan.

– En läkare som jag gick till för benvärken härom året ville amputera. Om jag har gått med det här benet i 75 år ska jag väl klara mig med det i fortsättningen också.

På fredagen deltog Bengt i krigsinvalidernas uppvaktning vid de stupades gravar på Näsebacken.