Han knackar sig ner i skrivandets väsen

Den manliga författarmyten fascinerar Lovisaförfattaren Bosse Hellsten. Hittills har han undersökt fenomenet via maskinskriven lyrik men i höst kommer hans första roman, Jökel, som tvingat honom in i datoråldern.

– Jag har alltid varit intresserad av konstnärsmyten och manlighetsmytologin som ofta går ihop med den. Författare som skriver om att skriva fascinerar mig, säger Bosse Hellsten vars eget skrivande tangerar metafältet mellan författaren och hans fiktiva alter ego.

Tidiga dagboksförfattare som Pentti Saarikoski, som inte gör skillnad på att leva och skriva, har fungerat som inspirationskällor och också för Hellsten vävs livet ihop med skrivandet: I Jökel – anteckningar för en opera går fiktionen och autofiktionen omlott.

– Att skriva är att samtidigt undersöka livet, säger han. Jag försöker ta mig an liv och skrivande med största allvar, utan att ta mig själv på alltför stort allvar.

Medaljens baksida; det destruktiva mörkret som hänger ihop med myten om det manliga författarskapet, de inre demonerna som ska hållas på avstånd, spriten och gränslösheten, de intresserar Bosse Hellsten närmast på ett filosofiskt plan. I romandebuten riktar han snarare in sig på att skrota föreställningen om det alkoholiserade manliga konstnärsgeniet.

Jag försöker ta mig an liv och skrivande med största allvar, utan att ta mig själv på alltför stort allvar.

Svart komedi

Han plockar fram snusburken från fickan och läger in en prilla under läppen. Röker gör han inte, också om en rykande cigarett skulle stämma fint med hans favorittematik.

– Man behöver inte vara författare för att läsa Jökel, boken är satans mörk och hejdlöst rolig, en svart komedi. Bortom stora och skäggiga gubbar som skriver och läser finns en story som kan läsas på många olika vis.

Särskilt mycket om vad romanen handlar om vill han ändå inte avslöja men beskriver den som en stridsskrift som handlar om det moderna livet, om medelåldern, om finkokande, om vinpimplande, om dallrande sidfläsk, kort och gott, om själens gentrifiering.

Bild: Kristoffer Åberg

Klart är i varje fall att Jökel kommer med ett jag som på många sätt påminner om Bosse Hellsten själv, möjligen som en följd av att han aldrig varit särskilt intresserad av att hitta på saker.

– Kanske saknar jag bara den förmågan, funderar han.

I romanen försöker huvudpersonen skriva – han arbetar med en opera med titeln Kukens konkurs – och luska ut på vilket sätt han ska leva för att kunna skriva.

– Du måst läsa hede boken, säger Hellsten på sin lätt igenkännliga Karleby-dialekt. Den handlar om allting eller ingenting. Eventuellt handlar den om huvudpersonens inre resa till Island, eller eventuellt om en fysisk resa till ön.

Själens landskap

Ett utdrag ur romanen beskriver en själslig charterresa: "Dimhornen tutade och orkestern spelade. På däck var festbelysningen tänd. Jag kände en stor ensamhet och en upplevelse av att titta ner i en oändlig avgrund. Jag började dricka på morgonen och drack hela dagarna. Ett finlandssvenskt liv som spriten tagit. Spriten är själens Bahamas och Bahamas är själens konkurs."

Du måst läsa hede boken.

– Vänder man på den manliga författarmyten så ser man det banala. Man ser bokprojekten som inte hållit måttet, man ser stjärnorna, som Hemingway, som det lyser om en stund men där det slutar i totalt mörker, säger Bosse Hellsten.

Ett centralt tema i Jökel är att upptäcka det okända, och själv är han särskilt fascinerad av polaröknar – både konkret och som metafor för själens landskap. Så har han också samlat på sig ett omfattande bibliotek med litteratur om bland annat polarexpeditioner.

– Jag har en personlig hang-up på upptäcktsresande.

Livets poesi

Hellsten fascineras av gamla tidens polarfarare som åkte mot okända mål, som vinkade hej åt fru och barn i vetskapen att det kunde gå sju-åtta år innan man sågs igen. Kanske påminner det lite om hur länge det kan ta att skriva en bok och skrivandet är också ett slags resa, en inre expedition.

Dessutom finner han resenärernas tudelade roll – som upptäckare av världen och som författare – intressant. Många expeditioner finansierades genom att upptäcktsresanden rapporterade skriftligt från resorna och det fanns ingen skillnad mellan att vara författare och upptäcktsresande.

SKRIVARLYA. – Det är otroligt privilegierat att kunna jobba med det man vill jobba med och göra det i en sådan här miljö, säger författaren Bosse Hellsten som bor och jobbar i Villa Biaudet i Lovisa. Bild: Kristoffer Åberg

– Det är en spännande idé att sätta livet på spel och resa mot okända mål. Det ger en väldigt poetisk bild av livet.

Hellsten själv är inne på tredje året av sin östnyländska expedition. Vi träffas i Villa Biaudet, Finlands svenska författareförenings stipendiatbostad i Lovisa, där Hellsten och hans familj, konstnärsfrun Pia Sirén och de två barnen i skolåldern, har bott i snart tre år.

Vägen till Lovisa har gått från hemstaden Karleby via Åbo, Tammerfors och Helsingfors.

Okänt land

– Östra Nyland var terra incognita och Lovisa helt obekant för mig då vi flyttade hit. Men jag har alltid drömt om ett hus att skriva i och det känns otroligt att få bo här och göra just det. Nu har jag bott så länge i Lovisa att folk hälsar på mig.

Till familjen hör också en sibirisk husky, som en svansprydd manifestation av Bosse Hellstens polarfararvurm. Hans egna strövtåg går ofta till de fina gamla skogarna kring Lovisa, till sandåsen, till flyttblocken som parkerat sig i kuperad terräng.

Östra Nyland var terra incognita och Lovisa helt obekant för mig då vi flyttade hit.

Manin för det manliga författarskapet markeras de facto geografiskt – på flera olika sätt – i Bosse Hellstens författarskap. Hans poesivolymer har kommit till på olika adresser; lite som pastischer inspirerade av författaren Henrik Tikkanens "adressböcker".

I Tammerfors, eller snarare Orivesi, bodde Bosse Hellsten på en nedlagd tågstation i en skog utanför staden; det var ett led i drömmen om ett hus att skriva i. Hans andra lyriksamling – tågboken som han kallar samlingen Solen dånar på – kom till där.

Maskinromantik

Dikterna knackade han ner på sin gamla trotjänare, en tysk Olympia-skrivmaskin från 1972, som i sig är ett led i författarmyten som han undersöker.

– Det är romantiskt att skriva på skrivmaskin, men det var nog någonting som jag kom in på av misstag. Jag hade en romantisk idé om att bli författare och sitta och skriva, och då jag fick en skrivmaskin av min farsa så sa det klick.

ROMANTISK IDÉ. Den manliga författarmyten fascinerar Bosse Hellsten som skrivit sina lyrikböcker på skrivmaskin. I höst är han aktuell med datorskrivna debutromanen Jökel där han fortsätter undersöka gränslandet mellan liv och skrivande. Bild: Kristoffer Åberg

Det hela blev bara bättre av att maskinen var just en Olympia, en likadan som Bosse Hellsten sett på fotografier av den amerikanska författaren Paul Auster. Att apparaten är både ful och tung och färgbanden svåra att få tag på, det bekommer inte Hellsten: han har till och med köpt en exakt likadan, oanvänd vintageskrivmaskin, för att försäkra sig om att han också i fortsättningen kan skapa text genom fasta tryck på tangenttyperna.

– Det känns värdigt att slå ner bokstäverna högljutt. Precis som det känns att hålla de gamla maskinerna i skick.

Tog till datorn

Det går bra att skriva dikter på skrivmaskin. Ett, två, tre, som mest fem maskinskriva ark för en dikt, fungerar fint men med en roman är det inte särskilt behändigt.

– Man tappar ju nerverna, säger Bosse Hellsten och berättar att förlagsredaktören blev förskräckt då hen hörde om romanprojektet och hasplade ur sig ett "visst har du väl skrivit på dator?".

Nu är Jökel ingen mastodontroman, utan en bok som författaren själv beskriver som "en liten roman som jag skrev eftersom jag var lite trött på mitt diktarjag". Romanen innehåller både gamla ingredienser – som vänner av Hellstens poesi kan känna igen – och nya element.

Förlagsredaktören: Visst har du väl skrivit romanen på dator?

Hellsten, som debuterade 2005 med Tango för babianer, har lekt med tanken på att skriva en roman redan länge.

– Jag har alltid haft den här idén och för mig kändes det bra att skriva en roman just nu. Det har varit överraskande lätt att skriva prosa, säger han om Jökel.

FAKTA

Bosse Hellsten

Född i Karleby 1978 och bosatt i Lovisa med fru och två barn.

Har tidigare gett ut diktsamlingarna Tango för babianer (2005), Solen dånar på (2011) och Eldorado (2013). Ett urval av hans dikter har översatts till engelska och kroatiska.

Aktuell med romanen Jökel– anteckningar för en opera som utkommer på Schildts & Söderströms i september.

Periodare

Sitt författarjag beskriver han som allt mer disciplinerat. Tidigare hade hans skrivande mera "utbrottskaraktär" men i det här skedet av sitt författarskap har han kommit fram till att vulkanskrivandet, som han kallar det, hänger ihop med hans romantiska idéer kring skrivandet.

– När jag skrev Jökel hade jag en lång och intensiv period då jag skrev, ett längre utbrott. Det var jävla mäktigt.

Hellsten är något av en periodare i fråga om sitt skrivande och just nu är han inne i en kreativ fas. För honom är det a och o att inte ge efter för eventuella distraktioner. Får han en idé så ska den bearbetas och skrivas ner direkt för att inte förvrängas. Det kan betyda att barn och hund sköts på autopilot ett tag, och råkar frun också ha en kreativ period blir det knepigare att lägga familjens vardagspussel.

– Som bäst går det att uppslukas helt av skrivandet och då känns nästan allt annat oviktigt – det är förstås inte sant, allt är viktigt, men det är en mäktig känsla.

I sin skrivarlya, inhyst i gårdsboden intill Villa Biaudet, har Bosse Hellsten faktiskt redan börja skriva på sin följande roman. Det betyder inte att han skulle ha glömt lyriken: han har inte en tanke på att sluta skriva dikter och med jämna mellanrum slår han sig ner vid sin gamla Olympia och låter typarmarna tala.