Hälsningar från medeltiden

Sentimentaliteten är som en våldsam fylla – man vill tala om sina känslor, alla fina känslor som man aldrig visat förut, hela själen är plötsligt på väg ut.

Jag gick längs en smal gata. Gamla stenhus lutade över mig. Då husen byggdes hade man antagligen ingen aning om en värld på andra sidan Atlanten. Leif Erikson, vikingen, hade förstås redan varit där, hos indianerna, men Leif Erikson levde ett anspråkslöst liv på Grönland och det fanns inte många utanför familjen som kände till resan. Jag gick och tänkte på vikingar – otydliga tankar om sjöresor. Jag gick gatan fram med huvudet fullt av gamla havsmotiv, oljemålningar, det var mycket folk på gatan. Det skulle vara spännande att kunna titta in i deras huvuden, se om någon av dem tänkte på Leif Erikson.

Jag gick förbi en uteservering där en landsman med slutna ögon sjöng en sång av Edu Kettunen för sin fru som hade somnat vid bordet. Tappert kämpade finländaren sig fram mot den sista versen, min favorit – där piloter flyger sina plan genom ett hål i himlen, mot det okända. Han sluddrade, försökte komma ihåg orden, tårar på kinderna, gripen av sin egen röst. Sentimentaliteten är ett krävande stilmedel, lämpat endast för mästare som Fjodor Dostojevskij. Sentimentaliteten är som en våldsam fylla – man vill tala om sina känslor, alla fina känslor som man aldrig visat förut, hela själen är plötsligt på väg ut. Man vill säga: "Jag v***u älschkar dig", som är lögn just då även om det skulle råka vara sant. Sången på terrassen höll på att nå sin klimax – hålet i skyn skulle just rivas upp och piloten störta in i det främmande – men då gav mannen bara upp, satt där och grät.

Jag gick vidare genom turistkvarteren – mötte flera av mina landsmän, japaner, ryssar – guidade turer, megafoner som brölade om slott, revolutioner, halshuggningar och sånt. I en cykeltaxi, en riksha, med två gamlingar på släp – gamlingarna försjunkna i sina telefoner – trampade kusken sin trehjuling och berättade om tyskar, danskar eller svenskar som hade stridit i staden och skjutit hål på en mur, kanske under medeltiden, då känslorna gick heta och man syndade ordentligt med katapulter och svärd, ingen satt halvsovande i kärran och stirrade på sin telefon. Åldringar och barn med telefoner är värst – det kan inte vara nödvändigt att dra ner dem i skiten – då kommer den nådlösa storinkvisitorn ridande, min inre moralist från medeltiden med mord i ögonen.

Jag begrundade mina känslor – kunde det till och med vara frågan om människohat? Jag bestämde mig för att plantera ett träd eller någon typ av krukväxt, som en form av terapi – inte glömma att vattna. Jag förstod att landsmannen, sångaren, det var jag. Gamlingarna i rikshan var jag. Turisten, det var jag. I min terapi skulle jag bearbeta det här och lära mig att älska alla.

Dessutom är det idiotiskt att romantisera medeltiden, pesten härjade, vägarna var dåliga och alla hade inte ens häst. Telefonen och turismen var inte uppfunna, då man var uttråkad läste man en bok, om man kunde latin, annars fick man stå i skvären – till exempel i Tallinn – och skvallra.

Bosse Hellsten