Håll gärna toleransparadoxen i minnet

Tudelningen av Finland började bli allt tydligare när flyktingarna började anlända hösten 2015. Tiotusentals människor sökte sig till tryggheten i Finland, med hopp om att hitta en plats. De hittade stränga regler och myndigheter som kallt konstaterade att Afghanistan är ett tryggt land.

De hittade också rasismen – och gästvänligheten. Före flyktingströmmarna började röra sig över våra gränser kunde man hitta enstaka klistermärken som någon av Motståndsrörelsens nazister klistrat upp – bland annat utanför skolor i Lovisa. Nynazisterna fanns, men de gjorde inget större väsen av sig.

Förra veckan skrev bland annat Helsingin Sanomat om att en grupp asylsökande bestämt sig för att lämna Finland. Meningen är att ta sig över till Sverige den 5 september i samband med en fredsprotest. Här fick de tillräckligt av det hårda klimatet och myndigheternas stränga linje.

När en asylsökande sedan högg ihjäl två människor och skadade åtta i Åbo fick nynazisterna och rasisterna vatten på kvarn. Det kom nästan som ett glädjerop från dem: "Vad var det vi sade!".

Nu står vi sedan en lång tid tillbaka i en situation där "suvakit" (skällsord för toleranta människor) finns på ena sidan, medan de "invandrarkritiska" står på andra. Mittemellan finns inget alls. Och samtidigt kräver de invandrarkritiska rösterna att också de ska få höras. Och det ska de, men någonstans ska gränsen ändå dras.

Begreppet toleransparadoxen myntades redan 1945. Det är en socialfilosofisk paradox som innebär att ett överskott av tolerans kan leda till att den avskaffas. Karl Popper, som myntade uttrycket, säger så här: "Om vi på ett obegränsat sätt tolererar intoleranta människor, om vi inte är beredda att försvara ett tolerant samhälle mot de intolerantas angrepp, då kommer de toleranta att gå under, och toleransen med dem.".

Fascismen och nynazismen har tagit sig nya former. Alt-right-rörelsen (ungefär alternativ höger), som växt sig fram i USA, maskerar budskapet och rör med flit om i begreppen. Det som borde vara klart blir i en handvändning oklart. Och uniformerna byts ut mot kostymer. Samma metoder används också här, där Jussi Halla-Aho tillsammans med sina Hommaforum-anhängare byter ut ord och talar om att vara "invandrarkritiska" när det i själva verket handlar om något helt annat. Att Halla-Aho dömts för hatskriverier säger väl något. Att han fortfarande är ledare för ett etablerat parti säger något helt annat.

Dilemmat är att det finns problem med invandring och kulturkrockar. Det finns hedersvåld och en kvinnosyn som inte hör hemma i det här århundradet. Men det finns också metoder att motverka det, som utbildning och att låta dem som kommit hit känna att de får vara en del av samhället. Att undvika segregering. Förstås är det inte lätt, men det går.

Här har den välkomnande delen av Finland (och Östnyland) gjort ett bra jobb trots en hård kamp mot stränga regler, hårda åsikter och det faktum att politiker som döms för hatskriverier får leda partier. I motsats till exempelvis Sverige har vi en hög acceptans för politiker med åsikter som inte borde vara rumsrena.

I en demokrati ska alla få utrymme att säga sitt, men man behöver inte acceptera allt. Vi behöver varken Odin-patruller, medborgargarden eller Motståndsrörelsen. Bara för att man är tolerant behöver man inte tolerera intolerans.

Max Nyberg Reporter

Mer läsning