Hackspetten gråter efter sitt bo

Skogen minns sitt förflutna, träden lämnar spår av sig i stammens årsringar. Endast människan glömmer varifrån hon kommit, vart hon är på väg och varför.

En dag kunde jag inte längre höra granarnas viskande läten på Kokonudden, endast hackspetten som gråtande letade efter sitt försvunna bo. Borta var den nästan orörda skogen, där varje gran var en vän i vilkens skydd det infann sig ro, i vars skugga det fanns skydd från solgasset och under vilkas grenar våra småbarn en gång kunde sova eftermiddagssömnen under sommaren.

Många morgnar har jag suttit vid strandbrinken intill granarna och beskrivit naturens uppvaknande och fåglarnas bobyggande i de skyddande granarna.

"Här växte en gång ett träd". Nu kallar inte längre granarna till sig ekorrarna, hackspettarna och larver, inte heller förnims skatornas skrän i trädtopparna. Katastrofen kräver endast en dag eller två. Det förlorade får vi inte tillbaka. Det goda växer långsamt, det krävs en resa på flera hundra år. Långsamt, tyst, starkt och majestetiskt, som granarna på Kokonudden.

De kala stenarna på brinken förtäljer om denna tid, endast det hårda, det starka och det livlösa får ta sin plats. Det gamla, sköra och räfflade ytan duger inte längre att ha nära oss. Vi vill inte se det vi är mest rädda för, ålderdom, vishet och historien. "Här växte en gång ett träd" – den skylten kan vi lämna kvar som arv åt våra barn.

I djup sorg ber jag om förlåtelse av naturen.

Katriina Koskio Borgå