Goda krafter möter onda

GRIPANDE. Naondel är Maria Turtschaninoffs mörkaste och råaste roman hittills men den ger läsaren ändå en strimma av hopp. Bild: Pressbild

En av Finlands främsta fantasyförfattare Maria Turtschaninoff är tillbaka med en ny bok. Romanen tar läsaren med på en mörk resa kantad av makt, patriarkalt våld men med hopp om frihet.

Naondel

Författare: Maria Turtschaninoff.

Förlaget M, 2016, 361 sidor.

Distriktet Renka är grundat kring den heliga källan Anji som innehåller starka uråldriga krafter. Krafter som är såväl goda som onda – som kan ge upphov till liv och välstånd men också döda och förstöra om man tappar källans vatten vid fel tidpunkt. Det är familjens äldsta syster Kabira som har i uppgift att ta hand om, ära och förstå den heliga källan, vilket är en tradition som lärts inom släkten i alla tider.

Men när Kabira blir uppvaktad och upp över öronen förälskad i visirens son Iskan går hon mot allt sunt förnuft. Hon bjuder in honom till källan och avslöjar dess starka krafter för honom. Det beslutet kommer att förändra allt och få ödesdigra följder.

Systrarna berättar sina historier

Naondel – Krönikor från Röda klostret är en fristående fortsättning på Maria Turtschaninoffs ungdomsroman Maresi. Naondel utspelar sig i samma fantasivärld som förra boken, i en fjärran värld och i en obestämd tid. Händelserna äger dock rum före ursystrarna anländer till ön Menos och grundar fristaden Röda klostret, där bara kvinnor är välkomna. Det är än en gång patriarkatet och samhällsordningen där man står över kvinna som avhandlas.

Texterna är nedskrivna av systrarna själva där alla förutom en återger sina livsöden i jag-form. De berättar om hur de en efter en hamnade i haremet där de tvingas till underkastelse, förödmjukelse och blir utsatta för sexuellt våld. Boken sträcker sig över en halv livstid och utöver Kabira som blir Iskans första fru möter läsaren också prästinnan Garai, krigaren Sulani, drömväverskan Orseola och flera andra.

Iskan skildras som en förförisk, manipulativ och maktgirig man som samtidigt tampas med svår paranoia och osäkerhet. Minsta tecken på illojalitet möter han på det mest brutala sätt. Kabira beskriver hans ondska: "En haj äter då den är hungrig. Ibland dödar den mer än den behöver, ty sådan är dess instinkt. Men den plågar inte sitt byte i onödan. Naturen är grym, säger de, men aldrig har jag sett sådan grymhet i naturen som jag såg den dagen i Ohaddin". Iskans grymhet syns också varje gång han tvingar Kabira till abort då fostret hon bär på visar sig vara en flicka eftersom han enbart önskar sig starka, lojala söner.

Uppslukande och gripande fantasivärld

Naondel har ett gripande, målande språk precis som Turtschaninoffs tidigare verk. Det är lätt att slukas in i hennes fantasivärld och glömma bort både tid och rum. Som i Maresi vägleds läsaren igenom de mytomspunna landskapen och platserna tack vare den detaljerade karta som finns innanför bokpärmen.

Strukturmässigt är boken ambitiöst uppbyggd med de många olika berättarrösterna. Det försvårar dock ibland läsupplevelsen då man gärna hade fortsatt läsa en berättares historia men i stället klipps det vidare till nästa. De olika rösterna är inte alltid heller alldeles distinkta och rösterna blandas därför ihop med varandra. Vissa röster ljuder dock klarare än andra, exempelvis Kabira som följer med genom hela boken, och den unga, hoppingivande Daera som är den sista berättaren.

Boken innehåller ett sådant mörker som får en att ifrågasätta om den ändå snarare gränsar till vuxenroman än ungdomsbok. Kvinnornas egen medvetenhet om var de befinner sig i makthierarkin, men samtidigt deras oförmögenhet att ändra på strukturerna dem emellan och bryta sig loss från Iskan gör att historien emellanåt känns hopplös. Vissa sekvenser är även så råa att det nästan är jobbigt att läsa och det känns i magen. Trots detta kan boken ses som en välkomnad omväxling då det är en berättelse som inte förskönar verkligheten, utan som berättar om kvinnors utsatthet på ett uttömmande sätt.

Men det finns även ljusglimtar i det tröstlösa mörkret. Nämligen de starka systerskapsband som skapas mellan kvinnorna, där de trots viss motvillighet slår sig samman och med hjälp av sina egna särskilda krafter lyckas fly grymheten tillsammans. Nu börjar min otåliga väntan på Maria Turtschaninoffs nästa roman.

Jenna Emtö