Gips möter kol i Konsthallen

Lahtiskonstnärerna Virva Kanerva och Janika Salonen kommer samman i Konsthallen med utställningen Ytspänning. Den ena tänjer på gränserna i skulpturens, den andra i kolteckningens form.

Ett plastskynke delar Virva Kanervas och Janika Salonens arbetsrum i Lahtis på hälften. På den ena sidan av skynket arbetar skulptören Kanerva med gipsformar och på det andra vässar Salonen sina kolstift. I ateljén hålls vitt gipsdamm och svart koldamm åtskilt, för att i Konsthallen närma sig varandra i form av samexpon Ytspänning.

Det är också en spännande konstmix som möter en när man kliver in i Konsthallen och hamnar mitt i en absurd tebjudning. Vid ett daghemsstort bord med fyra små stolar sitter ett omaka par: en propert brunklädd herreman med stenbockshuvud sitter och sörplar på en smoothie och en kille i stormönstrad hawaiiskjorta slevar i sig frukostflingor i form av små plastkreatur.

– Jag älskar nostalgi och är väldigt förtjust i kitschiga föremål och i söta djur. Men jag försöker att inte överila mig så mina skulpturer inte spiller över utan är i balans, säger Virva Kanerva om sin installation.

Maskot och madonnamyt

Vid bordet, som hör till serien Milk, sitter också en fyrbent individ som påminner om en hund. Konstnärsduons maskot visar det sig.

– Det är min allra första skulptur som jag gjorde 2013. Den heter Paras ystävä och sitter i vår bokhylla.

Virva Kanerva intresserar sig för konsthistoria, för populärkultur och för religiöst bildspråk och blandar fördomsfritt sina intryck till ett eget mytologiskt mischmasch. Så ställer hon också ut det pinfärska verket Dolorosa, en gråtande madonnafigur som vattnar en blombänk med sina tårar.

– Jag har funderat mycket på hur jungfru Maria alltid avbildas med en mjäkig min som på något vis är en signal att kvinnor ska klara vad som helst men ändå se samlade och behagliga ut.

Djurisk relevans

Med sina skulpturer vill Kanerva behandla människolivets kärnpunkter; kärlek, rädsla, sorg, närhet och skam. Att hon ofta använder djurfigurer är en fråga om distans. I hennes värld lever djurliknande människor och människoliknande djur tillsammans utan hierarki eller logik.

Skulpturen Lehmä ja lapsi formas till exempel av ett diande lindebarn – där modersfiguren gestaltas av en ko.

– Djur fungerar bättre på ett symboliskt plan. Individualismen försvinner då man humaniserar djur och ger dem mänskliga drag.

Kanervas skulpturer är gjorda lite som glasfiberbåtar; hon gör en gipsform som hon sedan laminerar.

I skarp kontrast till Virva Kanervas frodiga och fantasifyllda installationer står Janika Salonens strama kolarbeten. Serien med sobra teckningar är gjorda med tanke på utställningen i Konsthallen och tills vidare saknar de namn.

Ljudlig inspirationskälla

Utgångspunkten för motiven ligger i ljud som konstnären upplevt såväl kroppsligen som andligen.

– Jag har lyssnat på ljud, inte på musik, ljud. Inspelningar där mekaniskt ljud och naturljud blandas. Sedan har jag gått på intuition, låtit ljudmattan påverka min kropp och mitt sinne varpå jag har tolkat ljudet på duk.

Salonens arbeten har en berättande aspekt, en rörelse som löper från motiv till motiv. Inledningen drar mot det abstrakta medan verken, som kommit till då ljudvärlden redan blivit bekant för henne, påminner om landskap med starka former som en viktig del.

I sitt skapande arbete balanserar Virva Kanerva och Janika Salonen ständigt på gränsen till vad som är möjligt att genomföra utan kreativiteten tar stryk, utan att idéerna rinner över och går förlorade.

Glaset är så fullt att vattnet nästan rinner över, men bara nästan. Resultatet av den magiska spänningen kan ses i form av utställningen Ytspänning fram till den 11 juni.

FAKTA

Ytspänning

Lahtiskonstnärerna Virva Kanerva och Janika Salonen ställer ut i Konsthallen i Borgå.

Utställningen Ytspänning omfattar skulpturer och kolteckningar.

Utställningen pågår den 19.5–11.6.