Geografisk jämlikhet

Ska vi godkänna förlusten, avskriva våra bostäder som sjunkit i värde och flytta rakt till metropolen efter tjänsterna

Under kampen för närskolorna funderade jag mycket på begreppet som aldrig har existerat eller kommer att existera. Men tanken är att alla oberoende av boningsplats borde kunna förvänta sig ens någon form av kommunala lokala tjänster för samma skatteprocent som alla andra. På vägen hem från ett möte i Sannäs skola halkade jag in på samma banor.

Jag vill inte betala för att hela Finland ska kunna hållas bebott, sade en Helsingforsbo i radion. Och jag själv vill inte betala för perfekta gator, lyxig belysning och välskötta parker i centrum, ifall jag inte får något över huvud taget där jag själv bor. Närskolorna och daghemmen är ofta den sista kommunala servicen som finns i byarna. Vi har själv byggt ut våra vatten- och avloppssystem, fixat våra vägar, och som gatubelysning fungerar en pannlampa som belyser endast tre fotspår framåt i snön, desamma som den föregående gick i. Därför måste man i detta fall se saken som en helhet: det lilla vårt liv kostar mera inom bildningssektorn blir vi billigare inom andra sektorer.

Ifall samgångsavtalen hade formulerats såsom de försökts genomföras – allt utom centrum strippas på service – hade de aldrig skrivits under. Därför är nu linjen "Byarnas Lovisa" ett sakligt och välkommet försök att förverkliga det man kom överens om.

Jag har själv satt mig en i vatten dragen linje i skolfrågan: en bra minimistorlek är 40 elever och tre lärare. Idealskolan är nämligen också en social fabrik av elever som mår bra och har tillgång till jämnåriga vänner i hembygdsmiljö. Och i en skola av den storleken går det fortfarande att hålla pedagogiken utmärkt och elevkostnaden på landets medelnivå.

Det är svårt att förstå alternativ A i Borgås skolnätsutredning. Hela östra Borgå utan en enda lågstadieskola. Låter som den geografiska jämlikhetens motsats; skattebetalare vars enda uppgift är att betala skatt till andra områden, och enda kostnaden är skatteuppbäringen i sig själv. Så gick det senast till i Finland på Gustav Vasas tid.

På demonstrationen för Borgå sjukhus såg jag beslutsfattare som varit med och stängt byskolor. Nu förenades vi i gemensam sak: vårdtjänster långt borta kan väl inte kallas jämlik vård? Och vi kommer säkert att återses med jämna mellanrum. Kanske när det gäller andra stadiets utbildning. När någon på landskapsnivå säger att Borgå ligger på fel ställe: för nära metropolen för att ha eget, för långt ifrån för att räknas till området som ska utvecklas.

Så där står vi sen igen och dovt klappar med vantar och handskar när en lokalpolitiker från lastbilsflaket efterlyser någon form av geografisk jämlikhet. Kommunala och statliga tjänster även hos oss, för våra egna pengar.

Därför borde denna fråga behandlas ännu aktivare på riksnivå. Så det nu slutligen blir klart för oss alla: ska vi godkänna förlusten, avskriva våra bostäder som sjunkit i värde och flytta rakt till metropolen efter tjänsterna. Eller ska Finland fungera på ett jämlikare och mera solidariskt sätt? Såsom det står i festtalen och avtalen.

Kristian Willner företagare och stadsfullmäktigeledamot (obunden/SFP) i Lovisa

Mer läsning