Gaudeamus igitur?

Jag önskar att någon sagt: uppbrottet är ofta viktigare än vad vi tror. Att man inte bör stanna bara för att man inte vågar gå.

Ni som utexamineras till studenter i morgon kommer få höra att den bästa tiden i ert liv börjar precis nu. Är det en sak man vill höra när man nyss kämpat sig igenom studentskrivningar, inträdesförhör och ovissa framtidsanalyser? Går ett sådant påstående att ta till sig utan att känna sig pressad? Måste en student vara glad? Får hen inte vara rädd?

I dag är det fem år sedan jag blev utburen från Borgå Gymnasium. Den dagen var jag mycket överväldigad av stundens högtidlighet och flyktighet, men kände mig också fel och sorgsen. Jag tog studenten med skyhöga förväntningar på det ljuva liv som var och varannan lovat mig under våren. Jag fick bli rejält besviken ett antal gånger både på jobb och universitetsstudier, på att jag inte fick alla de nya vänner jag önskat. Jag har varit besviken på Helsingfors och Åbo och tänkt att jag aldrig ska säga till en gymnasist att livet med en vit mössa är underbart.

Men när jag skriver den här kolumnen inser jag hur idiotiskt det skulle vara att uppmana er att vara beredda på det värsta. Det kommer absolut inte leda någon vart, ni är tillräckligt oroliga ändå. Ut bärs både den färdige och den som känner att något blev halvgjort, och bra är väl det. De första stegen är de som lättast låter bli att tas.

Sångerna ni sjunger i morgon uppmanar er att glädjas och fira att ni nu tar steget. Det finns ingen återvändo, det som en gång var är i morgon borta. Någon av er är lättad, någon är förväntansfull, men någon kommer också känna sorg. Det är fullständigt okej att känna motstridiga känslor för sin studentmössa. Jag önskar att någon varit ärlig och sagt att livets kanske svåraste år väntar. Varför sa ingen att det kan bli riktigt kämpigt, ensamt och fel. Vågade ingen skrämmas, eller borde jag inte ha varit så naiv, hoppats så mycket?

Självklart ska man som nybakad student få vara naiv och hoppfull! Framtiden får kännas överväldigande och oändlig med en vit mössa på huvudet.

Men jag önskar att jag vetat det jag skriver nu: Bär mössan med stolthet, det kommer kanske bli fruktansvärt och ensamt, men det blir också alldeles underbart! Allt är inte möjligt, och det är en befriande tanke.

Och jag önskar att någon sagt: uppbrottet är ofta viktigare än vad vi tror. Att man inte bör stanna bara för att man inte vågar gå. Men samtidigt måste man ibland stanna för att veta. Det tog mig nästan tre år innan jag kände mig helt bekväm med Åbo. Jag är glad att jag stod ut de första åren.

I morgon är ni så färdiga som ni kan bli. För många av er är det dags att ge sig av, ni känner det på er. Men ni som kanske inte känner något alls: Där ute väntar ett annat liv, tveka inte för länge för att smaka på det.

Jag önskar er en festdag utan tvärsäkra utrop och uppmaningar. Jag önskar er en festdag med många frågor och svåra känslor. Jag önskar er en klar blick och ett vilt hjärta. Sen kommer vissa saker ändå aldrig gå som ni hoppats. Våga hoppas ändå.

Ida-Maria Sola studerar psykologi vid Åbo Akademi

Mer läsning