Går inte med på att tiga

FÖDD PÅ BORGÅ BB. En liten flicka som gett sitt fotavtryck i röd färg. Bild: Kristoffer Åberg

Slaget om Borgå BB verkar vara förlorat, men det finns de som inte vill ge upp och det finns de som frågar sig om vi inte snart kan inse att centralisering inte leder till något gott.

Frida Lindholm är Borgåbo, mamma, journalist och aktivist i kampen för Borgå BB. Krister Willner från Kuggom i Lovisa är pappa, företagare och mest känd för sin kamp för byskolorna i Lovisa, en kamp som fick ett lyckligt slut när fullmäktige för några veckor sedan slog fast att inga byskolor ska stängas.

Båda har många tankar kring BB-stängningen men också om centralisering överlag.

Med sina erfarenheter från skolkampen vill Willner att man nu inte ger upp när det gäller BB heller.

– Det pratas ganska mycket just nu om att vårdreformen ännu kommer att stå landet mycket dyrt. Så vi vet inte hur det slutar, papperskorgen är ju alltid ett alternativ, och har varit det ofta för de senaste regeringarna.

– Därför förstår jag inte varför man inte anhöll om tilläggstid för BB, vad hade man egentligen att förlora?

Borgå sjukhusnämnd röstade 7–6 för att inte ansöka om tilläggstid för BB. Ansökan skulle sedan ha gått till Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikts styrelse och därifrån, om den hade fått stöd, till Social- och hälsovårdsministeriet som kan bevilja undantag från jourgränsen på minst 1 000 förlossningar per år. I Borgå ligger antalet förlossningar kring 900.

Finns här för mig

Frida Lindholm talar mot centralisering.

– Allt kan inte i all evighet mätas i pengar och bli större och större och effektivare.

– Det sägs att patienten är i säkrare händer när hon får föda på ett stort sjukhus. Och visst kan jag hålla med om att det kan kännas tryggare att opereras av en kirurg som utfört tusen kejsarsnitt, än av en som utfört fyrtio. Men patientsäkerhet handlar inte bara om att kirurgen eller barnmorskan är den bästa och snabbaste i Finland på att behärska sina konkreta redskap. Jag tror att största delen av tillfrisknandet och välbefinnandet sker i den psykiska eftervården. Det där lugnet och kontinuiteten som får en människa att känna sig sedd och framför allt trygg. Känslan av att någon genast kommer då jag känner mig ängslig, oroad eller behöver hjälp.

Lindholm tar exempel från sin egen förlossning, på Borgå BB, där personalen gav sig tid att hjälpa med vården av den lilla sonen och med amningen.

– Eftersom personalen tydligt visade att de fanns här för mig och hade tid för mig vågade jag trycka på hjälpknappen varje gång han var hungrig, tio gånger om dygnet, också på natten. Och varje gång kom en barnmorska och hjälpte mig med amningen.

– Jag har ingen egen erfarenhet av att föda på stora enheter, men jag har hört av väninnor att det där känns som om förlossningen och eftervården är en löpande band-akt där du och ditt barn bara är ett nummer i mängden.

– Min poäng är att små enheter är bra för den lilla människan. Och då vi får vård, eller service, är det vi som är den lilla människan. Då du är rädd eller svag eller ängslig är det viktigt att det finns någon som ser dig och ger dig lugn och kraft att klara av situationen.

Rätt att vara krånglig

Kristian Willner tycker att kampen om BB har många gemensamma nämnare med kampen om byskolorna.

– Vi har mantrat om att större enheter har större kunnande, något man aldrig kunde hitta stödande fakta för.

– Man hävdar att större enheter blir billigare. Det har konstant misslyckats i skolfrågor och nu verkar det gå lika i vårdreformen.

– När de båda första "sanningarna" faller så sätter man olika kvalitetskrav på utrymmen och utrustning, och gränser för minsta möjliga elevantal/patientantal. Det här är ett sätt att räkna som har smittat av sig från lata konsultbyråer upp till ministerierna. Att avveckla är inte att utveckla.

Att bara acceptera och gå vidare är ingen bra strategi, tycker Willner. Han hävdar också att de som är undfallande och, som sjukhusnämnden, ger sig utan kamp är de som först kommer att bli utan, resurser och makt.

– Att stå på sig är inte att vara krånglig, det är att vara krävande. Vilket alla skattebetalare har rätt till, och de förtroendevalda är den bästa kanalen, det är deras plikt att jobba för dem som har gett dem sin röst.

Sviken

Frida Lindholm känner att beslutsfattarna svek henne och alla andra som tillsammans jobbade för att bevara Borgå BB.

– Alla män i nämnden röstade för att stänga BB. De har ju egna barn och en del har barnbarn, varför vill de då lägga ner avdelningen. Unga kvinnor måste rösta på unga kvinnor. Annars finns det ingen som representerar oss när det gäller.

– Det som faktiskt gör mig arg i den här diskussionen är att det inte satsas på barnen. Alla behöver vård, men det gör också vi, kvinnor och män med barn. Vi behöver BB, vi behöver vård för våra sjuka barn dygnet runt och vi kvinnor ska kunna få missfall i Borgå också efter klockan 15 utan att behöva hoppa i taxin och åka till Helsingfors. Just nu, i Borgå, prioriteras inte barnen och kvinnorna.

– Ju mer jag tänker på saken är det inte bara BB i Borgå och barnmorskornas hantverk jag kämpar för, utan för alla små enheter som hotas uppslukas av stora maskinerier. Vi engagerade oss, protesterade, lobbade, kämpade och bad, men för beslutsfattarna var vi ingenting. Just nu känner jag mig själv som en liten enhet uppslukad av ett stort maskineri.

Mer läsning