Gå inte med i Finlands naturskyddsförbund

NATIONALPARK. Jukka Kuusela skriver i insändaren att Finlands naturskyddsförbunds ordförande en gång i tiden ansåg att Sibbo storskog kunde skyddas tillräckligt av försvarsmakten. Bild: Arkiv/Kristoffer Åberg

Jag har aldrig påträffat en sådan mängd av inkompetens, illvilja och egoism i någon föreningsverksamhet som i Finlands naturskyddsförbund.

Naturskyddsideologier marknadsförs ofta med etiska argument: skydda naturen så att människor, djur och andra organismer kan klara sig bra. Naturskyddarna själva föreställer sig ibland vara moraliskt och etiskt längre hunna än andra.

På 1970-talet ansåg nationalparkskommittén först att hela Sibbo storskog skulle inkluderas i kommittébetänkandet, men det gick inte så. Däremot föreslog kommittén 1976 att den mest värdefulla delen av regionen, det som kallas Hindsby skog, skulle bevaras som naturskyddsområde. Skyddsåtgärder för denna norra del av Sibbo storskog har vidtagits åtminstone sedan början av 1970-talet.

Framtiden för Hindsbyskogen behandlades i riksdagen i samband med områdesutbytet mellan Helsingfors stad och staten i början av 1990-talet. Då diskuterades det till exempel om försvarsmakten kunde ha sina ammunitionsbestånd i området. Lagren placerades i området trots starkt motstånd från miljöorganisationerna, men försvarsmakten hade åtagit sig att skydda området inklusive lagret och dess omgivande mark. År 1996 överfördes Hindsby skog från försvarsmakten till Forststyrelsen.

Skyddet av Sibbo storskogs nationalpark härstammar från Hindsby skogs skyddsprojekt, som har varit en rik serie händelser, där också miljöfolket har delats upp. Ett exempel på detta är en tidningsartikel ("Hindsby skog fin som en konsertsal" i HBL 7.11.1988, i vilken Finlands naturskyddsförbunds dåvarande ordförande sade att Hindsbyskogen var "inte på topp". Han ansåg också, enligt artikeln, att området kan skyddas tillräckligt av försvarsmakten.

Ordföranden kände förmodligen inte området speciellt bra. Många studier hade nämligen visat att regionen hade ett betydande värde vad gäller skogsnatur och landskapsskydd. Det var också anmärkningsvärt att han såg armén som ett slags naturvårdsorganisation, vilket den inte är. Efter att ha tagit över området byggde försvarsmakten en sandväg genom det och ett stort ammunitionslager, vars ingång förstör det närliggande landskapet.

Dessutom är militärindustrin och arméerna bland dem som orsakar flest naturkatastrofer och förbrukar enorma mängder av icke förnybara resurser. Kanske kommer vi snart att se hur de finska och ryska arméerna återigen vill kämpa mot varandra och "skydda" människor genom att döda dem och naturen genom att förstöra den.

Lyckligtvis fanns det också människor i detta förbund som inte undertecknade dåvarande ordförandes och generalsekreterares åsikter i frågan. Hindsby skog är – tack vare de politiker och andra stödpersoner som försvarade projektet (Heidi Hautala, Claes Andersson, Pekka Haavisto, Leila Lehtinen, Pekka Borg, Ulrica Cronström, Satu Huttunen, Juha Tiainen, Matts Roos, Pentti och Martti Linkola, Jari Ylänne, Elina Vuola, Satu Hentula-Nieminen, Esa Mäkinen, Henrik Kettunen, Timo Permanto m.fl.) och våra andra naturvårdare – en viktig och kanske den mest värdefulla delen av Sibbo nationalpark.

Därför är det inte konstigt att jag på grund av mina erfarenheter inte rekommenderar någon att bli medlem av Finlands naturskyddsförbund. Jag har aldrig påträffat en sådan mängd av inkompetens, illvilja och egoism i någon föreningsverksamhet som i Finlands naturskyddsförbund.

Lyckligtvis finns det andra naturvårdsorganisationer i Finland, som WWF Finland, Dodo och Greenpeace, som jag inte har några dåliga erfarenheter av. Till exempel har de flesta av de WWF-anställda en akademisk examen, medan många "experter" på Finlands naturskyddsförbund verkar ha hobbybakgrund och ingen vetenskaplig utbildning.

Finlands naturskyddsförbund publicerade för några år sedan boken "Sångsvanens arv" som strävar efter att beskriva naturvårdshistorian i Finland. Med tanke på exemplet som beskrivs ovan måste man nog grundligt överväga om det inte i detta fall handlade mer om arvet efter en korp än en sångsvan.

Jukka Kuusela psykologmagister, doktorand, Jyväskylä

Mer läsning