Från strikt reglerat till "vilda västern"

Borgå har hittills i detalj styrt byggandet på nya områden, men då Stengård i Ebbo växer upp om något år, är det första gången fritt fram att själv välja exempelvis husmaterial, färg och takform. Experimentet kan resultera i någonting fint eller fult. Stadsplaneringschef Eero Löytönen är beredd att ta risken.

Han framhåller att Borgå kan ståta med väldigt fina områden från olika tider.

– Vi har Gamla stan och empirestadsdelen, som återspeglar riktigt gamla tider, men vi har också flera nyare områden att vara stolta över. Det vore viktigt att i också framtiden bevara den höga standarden.

Varje bostadsområde präglar sin tids tänkande. Det som ansågs vara funktionellt och attraktivt för flera decennier sedan är det nödvändigtvis inte i dag. Vi tar med oss stadsplaneringschefen på en tidsresa för att kolla läget på några platser och starten sker i Vårberga.

Vad många inte känner till är att Vårberga 1, 2 och 3 har kommit till via en planläggningstävling 1966-67. Uppgiften var att planera en sådan planstomme för Skaftkärr som kan förverkligas i etapper.

Arkitekten Olli Lehtovuori , assisterad av främst Reijo Jallinoja, segrade med förslaget Tukivarsi och planen ansågs i branschkretsar vara någonting alldeles enastående.

– Arkitekterna hade en klar bild av boendet, säger Eero Löytönen och förklarar att människan uppfattades som ett slags produktionsredskap, som gick till jobbet, handlade och kom hem, för att stanna där tills det igen var dags att ta sig till arbetsplatsen. Vårberga planerades som en boendemaskin.

Trafiken viktig

Vårbergaplanen fokuserade mycket på trafiken, eftersom bilar var något som då uppskattades.

– Egentligen var det meningen att bebygga Vårberga i fyra delar, tre av dem blev av. I varje del finns en rak, bred huvudgata men de olika bitarna och de gröna avsnitten är inte kombinerade med varandra. Man måste alltså färdas längs huvudlederna, vilket inte är så praktiskt.

Han förklarar att gatorna inte planerats för att ha liv och rörelse.

– Vårberga är en sovstadsdel, på det här sättet skulle man inte bygga i dag.

Löytönen applåderar ändå arkitekternas tanke att blanda olika bostadstyper med varandra. Här finns höga och låga höghus, radhus och egnahemshus sida vid sida. Alla byggnader är uppförda enligt vissa regler som också berör material, färgsättning, staket med mera. Det är mycket rött och betong.

Området planerades för upp till 10 000 invånare men invånarmängden har minskat. Nu bor här knappt 6 000 personer.

Undangömd oas

Vi styr mot Säterihagens småhusområde i norra Huktis. Platsen fick detaljplan 2006 och man började bygga året därpå. Det här är ett ställe många ortsbor inte ens känner till eftersom det ligger skymt bakom en stor bullervall.

Vi svänger in i hagen, som kunde vara en del av ett större område för en bostadsmässa. Här finns stora hus i trä och sten, gårdarna är väl tilltagna och designade, färgskalan är mångsidig och det finns gott om olika former. Gatan slingrar sig mellan byggnaderna och platsen har ett enhetligt och välkomnande utseende. Det ser lite lyxigt ut.

– Kanske utformningen är lite väl orolig i mitt tycke, främst för att man blandat herrgårdsstil med modern husdesign, men visst återspeglar platsen sin tid väldigt bra. Då området byggdes ville många ha stora hus och här var det möjligt att bygga sådana, säger Eero Löytönen och framhåller att numera har läget förändrats radikalt.

Små tomter och hus är i dag mest efterfrågade.

Dags att åka till Haiko, den by som länge varit väldigt populär för byggare.

– Läget är utomordentligt, säger Löytönen som vet berätta att kommuners västra delar alltid uppfattas som attraktivast.

I Haiko har det byggts i åratal och miljön befinner sig i ständig förändring. Vi stannar i Haikobrinken, där byggandet inleddes ganska samtidigt som i Säterihagen. De två bostadsområdena skiljer sig ändå från varandra på vissa sätt, även om också likheter förekommer.

– Färgskalan är dämpad, här finns mycket vitt och grått. Det kan se lite enformigt ut just nu, men bara träden och buskarna blivit större blir brinken snygg.

Höjdskillnaderna är stora och tomterna av varierande art.

Han pekar på byggnaderna och säger att det lugn som präglar hela området främst har att göra med att man inte blandat ihop olika byggstilar, som i Säterihagen.

Man skulle ju tro att det är dyrare att bygga på sluttningar än på platt mark men det stämmer enligt Löytönen inte i Borgå, där tomtmarken på platta ställen i allmänhet är gyttjig. Man måste påla, vilket inte är billigt heller.

Hermansö i förändring

Eftersom vi befinner oss i Haiko kan vi inte låta bli att köra till Hermansö, som förändrats kraftigt under de senaste åren. Också denna ö är en plats dit man inte förirrar sig så där bara utan orsak, men under den senaste tiden har den lockat en hel mängd nyfikna människor. Här har nämligen byggts som aldrig förr och en stor del av husen är fina och stora. Man hör folk prata om Borgås guldkust.

Albert Edelfelts strandväg börjar som en smal grusväg men breddas plötsligt och sanden övergår till asfalt. På båda sidor finns nya, lyxiga villor, som dominerar hela området. De få gamla hus som fanns här tidigare har nu fått en väldigt undanskymd roll.

Hermansö är en udde på 98 hektar som är belägen åtta kilometer sydväst om stadens centrum. I väst finns Kodderviken, i öst Haikofjärden och i söder Emsalöfjärden.

Bebyggelsen har varit gles och lantlig. Udden fick sin första villa 1883. Villa Borgnäs eller Villa Björknäs, som huset också kallas, placerades på en liten kulle på östra stranden. Målet med den nya detaljplanen var att skapa förutsättningar för kompletterande byggande så att öns särdrag ändå bevaras.

Det finns olika åsikter om hur man lyckats och hela planläggningsprocessen har varit både lång och besvärlig.

– Arbetet är inte helt klart än, säger Eero Löytönen, som inte heller är helt nöjd med resultatet.

Besvärlig process

Han förklarar att eftersom staden tvingats skriva markanvändningsavtal med en stor mängd privata markägare har det inte alltid gått som på Strömsö. Projektet har också varit dyrt för staden.

– Människor har haft olika önskemål. Somliga vill inte ha grannar, andra vill bo på stora tomter och en del är bara intresserade av pengar. Sedan finns personer som i något skede ändrat åsikt och inte vill vara med alls. Att tillmötesgå allas åsikter har inte varit lätt precis.

Han konstaterar att möjligheter funnits för någonting riktigt bra, men man kan ju inte tvinga markägare att agera på ett visst sätt. Personligen gillar han vissa lösningar men är besviken på resultatet som helhet.

Tillbaka till Ebbo och Stengård, där vi alltså i något skede kan vänta oss ett annorlunda bostadsområde, eftersom detaljerade bestämmelser för hur husen ska se ut inte existerar. Exakt när man kan börja bygga kan Eero Löytönen ändå inte säga eftersom Östra Nylands natur- och miljövårdsförening tillsammans med en grupp invånare i byn anfört besvär till Helsingfors förvaltningsdomstol över stadsfullmäktiges beslut gällande detaljplanen. Man kräver att beslutet ska upphävas som lagstridigt eftersom naturutredningarna varit bristfälliga. De som protesterar anser att sällsynta djurarter eventuellt lever på planeringsområdet.

Förvånad

Eerto Löytönen är väldigt förvånad över att man reagerat först nu.

– Vi har redan justerat planen enligt invånarnas önskemål. Nu måste vi naturligtvis granska helheten en gång till, men jag har nog väldigt svårt att tro att domstolen ingriper.

Han påpekar att det finns mycket skog i Ebbo och att just detta skogsparti skulle vara så speciellt begriper han inte.

– Staden äger inte heller hur mycket skog som helst i byn. Om byarna ska utvecklas lyckas det tyvärr inte utan nybyggande.

Även om han inte tror att detaljplanen för Stengård kommer att hävas, innebär rättsprocessen att byggandet skjuts fram.