Från Östnyland till Österbotten på moped: "Varför inte?"

VÄNSKAP. – Visst gick vi ibland varandra på nerverna, säger Victor Holmqvist och Niklas Liedenpohja. Resan Söderkulla–Jakobstad tur och retur blev ett eldprov för både rumpa, mopeder och tålamod. Bild: Viivi Ikonen

Egentligen skulle Niklas Liedenpohja och Victor Holmqvist ta tåget till Jakobstad för att hjälpa Victors farföräldrar på stugan. Då kom Victor på idén att åka moped i stället, en idé som skulle sätta både rumpmuskulatur, mopedkunskap och vänskap på prov.

– Vi var känt varandra i fyra år nu, men det är klart vi ibland gick varandra på nerverna, säger Victor Holmqvist.

Fakta

Den här rutten tog Niklas Liedenpohja och Victor Holmqvist

Etapp ett: Borgå – Vichtis – Björneborg, cirka 300 kilometer

Victors föräldrar gick på Pori jazz och killarna övernattade hos en kompis.

Etapp två: Björneborg – Kankaanpää – Kauhajoki – Seinäjoki, cirka 200 kilometer

Riksväg 8 förbi Kristinestad är den rakaste vägen, men med mycket biltrafik som killarna ville undvika.

Etapp tre: Seinäjoki – Jakobstad, cirka 150 kilometer

Målet var Victors farföräldrars stuga. Victor bodde själv i Jakobstad till tio års ålder.

– Mest var det tjafs som "måste du tanka nu" eller "vill du äta igen", säger Niklas Liedenpohja.

Tanken var att färdas med tåg till Victors farföräldrars stuga i Jakobstad. Ett gäng på fem–sex kompisar hade slutit upp för att hjälpa till med trädgård, båtar och andra små reparationer.

Då kom Victor på en idé. Han ville åka hela den dryga 600 kilometer långa rutten norrut och tillbaka till Söderkulla med moped.

– Varför inte? Vi tog mopedkort tidigare i år och har meckat med mopeder redan länge. Vi tänkte nog att vi skulle klara av det, säger Victor.

Så i mitten av juli hoppade Victor på sin Honda Monkey och Niklas på sin skoter. Resten av gänget hade förhinder: En hade precis sålt sin moped, en annan plockat isär sin. Därför var det bara Niklas och Victor som begav sig på den första etappen mot Björneborg.

– Vi stannade ofta på vägen, stundvis med bara tio kilometers mellanrum. Vi behövde framför allt vila rumpan, den blir rätt öm av allt skakande, säger Niklas.

SÖNDER. Drivremmen på Niklas Liedenpohjas skoter gick sönder redan under första dagen på resan. Då fick kompisarna belöning för alla de timmar de lagt på att mecka med mopeder. Bild: Viivi Ikonen

"Vi bredde ut alla verktyg på cykelbanan"

I ungefär 50 kilometer i timmen gick färden västerut, på landsvägen via Vichtis. Det började bra. De laddade upp bilder på sociala medier, tog in naturen runtomkring, och pratade eller sjöng för sig själva i mopedhjälmen. Inte långt in på resan kom trots allt det första bakslaget.

– Drivremmen i Niklas skoter brast och vi fick stanna. Som tur var åkte mina föräldrar upp till stugan efter oss, så vi lämnade mopederna i vägrenen och åkte fram och tillbaka för att skaffa en ny, säger Victor.

Så här kunde det se ut: Skiftnycklar, tänger, muttrar, avgasrör, allt plockat i delar och utspritt över cykelbanan.

Felet fixade de själva. Det är sådant de lärt sig under sin tid som mopedkillar. Men det skulle bli mer tekniskt strul än bara Niklas drivrem. Victor visar en bild i mobilen.

– Så här kunde det se ut: Skiftnycklar, tänger, muttrar, avgasrör, allt plockat i delar och utspritt över cykelbanan.

En sorts bärbart garage, med andra ord. Victor och Niklas kallar själva sina fantasifulla lösningar patenterade, även om de knappast är det.

– Ta den här saftburken som jag klippt upp. Den kostade 1,95 euro och kan tjäna som förvaringsbox för kex, läsk och mobiltelefon framme vid styrstången, säger Victor.

NAGGAD. Victor Holmqvist var med om mycket på sin Honda Monkey från 1989. Själv viftar han bort dikeskörningen och svårigheterna att hållas vaken. – Det är sånt som händer. Bild: Viivi Ikonen

Det kom väl till pass när de blev trötta. En gång på hemvägen räckte ändå sockerkicken inte till och det höll på att gå illa för Victor.

– Jag såg bakifrån när han vinglade till på mopeden. Sedan ryckte han till och höll sig lyckligtvis upprätt, säger Niklas.

Tydligen är det möjligt att somna vid mopedstyret.

– Då tyckte jag vi skulle slå upp tältet och bara sova, men Victor ville hem så fort som möjligt, säger Niklas.

En dikeskörning inträffade också. Victor visar sår på armen och magen, skråmor på hjälmen och en förvriden registerplåt.

– Det är sånt som händer om man i två veckors tid åker non stop, säger Victor.

Nära naturen

Så varför väljer man överhuvudtaget mopeden för en 1 200 kilometer lång road trip?

Överraskande nog kan ett skäl vara miljön. Niklas skoter förbrukade under vägen totalt ungefär 25 liter bensin. Det blir ett snitt på 2,1 liter per hundra kilometer, att jämföra med bilars bränsleförbrukning som är mångdubbel.

Jag märkte hur skönt det var att leva offline. Det gör vi sällan i vardagen numera.

En annan aspekt är att man upplever naturen på nära håll.

– Vi slog upp tältet vid en liten sjö en kväll. Det var ingen där och en bit bort från all trafik – hur fint som helst, säger Victor.

Mitt därute i skogen kunde det även hända att mobilerna dog, när killarnas powerbanks var slut. Då hade de bara mopederna, sin packning och varandra.

– Jag märkte hur skönt det var att leva offline. Det gör vi sällan i vardagen numera, säger Victor och nickar mot Niklas.

Jag skulle vilja strosa runt och leva en minut i taget. Typ en interrail-resa i Europa vore underbar.

Just det verkar vara den stora lärdomen från resan. De drömmer sig några år in i framtiden, till dagen de fyller 18.

– Jag skulle vilja strosa runt och leva en minut i taget. Typ en interrail-resa i Europa vore underbar: Att bara åka någonstans med en grupp kompisar och se vilka människor man träffar och vad som händer, säger Victor.

Men först ska Niklas och Victor läsa till fordonsmekaniker på yrkesinstitutet Inveon i Borgå. Ett studieval som kan tyckas rätt naturligt med tanke på deras hobby.

– Om jag förstått det rätt så lämnar folk sina bilar där, så får vi mecka med dem och byta delar. Det gillar vi, säger Victor.