Från krigets Libyen till lugnet i Borgå

SPRÅK. Finskan var nyckeln till ett normalt liv i Borgå. Fatma Adam planerar nu att inleda yrkesstudier. Hon vill återvända till Libyen någon dag. Före det ska hon studera till närvårdare. Bild: Max Nyberg

För sex år sedan lyssnade Fatma Adam på kriget utanför vardagsrumsfönstret. Libyen är nu ett trasigt land, men någon dag ska hon återvända hem.

Det är morgon den 17 december 2010 i småstaden Sidi Bouzid i Tunisien. Världen ska snart se annorlunda ut. Den arabiska våren ligger vid horisonten.

Gatuförsäljaren Mohammed Bouazizi inleder sina affärer för dagen. Trots systematiska trakasserier från myndigheterna har han lyckats betala av sina skulder. När han slår upp sitt stånd händer något som verkar obetydligt, men som ska få efterdyningar kring hela världen. Då dyker en kvinna som representerar de lokala myndigheterna upp vid fruktståndet: den 45-åriga Faida Hamdi.

Hamdi återupptar trakasserierna. Hon slår Bouazizi i ansiktet, spottar på honom, konfiskerar hans vågar och sparkar omkull hans vagn.

Det var den sista droppen. Bouazizi försöker träffa guvernören för att klaga, men nekas inträde. Så han köper en dunk bensin. En timme efter dispyten tänder han eld på sig själv i protest utanför en lokal myndighetsbyggnad. Lågorna sätter i gång en händelsekedja som får namnet Arabiska våren – en rad protester som börjar i Sidi Bouzid och som fort sprider sig över stora delar av arabvärlden. Då trodde många ännu att det var hopp, demokrati och mänskliga rättigheter som hade anlänt.

I stället var det krigen som anlände, och flyktingarna med dem – däribland Fatma Adam som senare ska hitta sitt nya hem i Borgå.

Lång väg

Spola framåt till slutet av 2017. Fatma Adam är en 28-årig Borgåbo som efter fem år i Finland hoppas på att kunna studera till närvårdare. Hon talar en nästan felfri finska, och har tidvis jobbat som tolk. Hon har också jobbat för Röda Korset på flyktingmottagningen Poppel i Borgå. Hon har tagit sig långt, både socialt och geografiskt – men hon saknar sitt hemland Libyen.

– Vi är egentligen från Sudan, mina föräldrar är från Darfur. Vi flyttade till Libyen när jag var fem. Det är mitt hemland.

Också Darfur är känt för sina konflikter, men det var inte orsaken till flytten. Adams pappa hittade jobb i Libyen som också skulle bli Fatma Adams egentliga hemland.

– Det enda jag minns av resan från Sudan till Libyen var elva dagar i en buss utan luftkonditionering genom Sahara. Min far åkte först, familjen och jag kom senare.

Flytten ledde till ett så normalt liv man kan ha i en afrikansk diktatur. Adam fick så småningom ett jobb med att förmedla utlandssamtal. Muammar Gaddafi styrde, och det var förhållandevis lugnt i många år – ända tills skottlossningen började.

Ännu i dag är Libyen i centrum av en rad komplicerade krig i Mellanöstern.

Kom överraskande

2011, ett år efter att Mohammed Bouazizi tände eld på sig själv, sitter 22-åriga Fatma Adam i hemmet i Benghazi i norra Libyen och lyssnar på skottlossningen. Det låter som fyrverkerier, men högre. Det är dags att fly till FN:s flyktingläger, säger mamma. Fatma Adam vet ännu inte att hon inom ett knappt år ska bo i Borgå.

Nu, när hon tittar tillbaka på veckorna med skottlossning, säger hon att det libyska inbördeskriget kom överraskande, som över en natt.

– Det var inget jag hade väntat mig. Men en dag var kriget där. Jag känner många som ännu blir rädda av fyrverkerier.

Kriget började, precis som flera andra folkliga uppror i arabvärlden våren 2011, med demonstrationer som snabbt utvecklades till ett uppror. I Libyen försedde sig demonstranterna med vapen, och snart bröt stridigheter ut. Det uppstod en motståndsorganisation av de demonstrerande massorna, och landet delades i två när stridigheterna började.

– Jag minns att det började med att Libyerna ville ha bort alla afrikaner. Situationen blev bara värre. Vi klarade tre månader, och sedan bestämde mamma att vi ska ta oss till FN:s flyktingläger.

Fatma Adam kunde höra kriget utanför fönstret i tre månader innan familjen flyttade.

– Jag såg aldrig något, för jag kunde inte gå ut. En del av våra manliga släktingar dog.

VÄGGAR. Det var stundvis kallt, och många byggde rum åt sig för att hålla värmen. Bild: Fatma Adam

Trasigt land

I dag är Libyen ett trasigt land. För tillfället pågår det andra libyska inbördeskriget som började 2014. Kriget är ett sammelsurium av olika beväpnade grupper med olika mål och allianser – som dessutom byter sidor med varandra.

Trots det pågående kriget är landet enligt UNHCR en central punkt för flyktingflödet mot Europa.

I den senaste vändningen har en samling ledande gaddafister flyttats från fängelsehålor, misshandel och tortyr till en bekvämare husarrest. En dag, verkar man hoppas, ska de stadga upp ett framtida enat Libyen med Gaddafis son Saif al-Islam som arvtagare.

De drömmer kanske om hur det var. I många årtionden var landet som en magnet för människor i de kringliggande länderna. Det fanns jobb, lönerna var goda och landet var stabilt. Allt det förändrades när Muammar Gaddafi störtades 2011.

Gaddafi var en underlig och hänsynslös ledare. Han föredrog ofta att bo i tält i öknen, även vid utlandsresor och statsbesök – vilket ibland väckte förundran. Han hade också en berömd kvinnlig livvaktsstyrka som fick det inofficiella namnet Amazonerna, även om deras formella namn var "De revolutionära nunnorna". Politisk opposition, avvikande åsikter och strejker var förbjudna, och Gaddafi lät avrätta och stympa dissidenter offentligt, också i statliga tv-sändningar.

Hans död säger något om hur hatad han var. En arg mobb tog Gaddafis liv framför mobilkamerorna. Han våldtogs med en kniv innan han sköts upprepade gånger – en händelse som ännu kan bevittnas på Youtube.

Fatma Adam minns livet under den egenartade diktatorn, men konstaterar att allt inte blev bättre efter hans nedfall.

– Gaddafi var en diktator. Men då kunde man leva ett normalt liv, åtminstone jämfört med nu. Landet var stabilt. Livet i Libyen är avsevärt sämre nu.

Tält i flyktingläger

VARDAG. Fatma Adam fotograferade livet i flyktinglägret. Vissa dagar regnade det så hårt att golvet blev vått inne i tälten. Bild: Fatma Adam

Efter att kriget bröt ut i Libyen flydde Fatma Adam och hennes familj till FN:s flyktingläger vid gränsen mellan Egypten och Libyen. Det var ingen panikartad flykt, men familjen fick ändå lämna det mesta bakom sig. Snart fann sig familjen i ett tält och en tillvaro som var helt annorlunda än vad de var vana vid.

– Det var en stor förändring. Jag hade levt ett ganska normalt liv. Jag hade jobb, vänner och en lägenhet där jag bodde med familjen. Och mitt i allt fick jag bo i ett tält.

De många lägren i Libyen har lockat till sig människosmugglare, och människohandel är vanligt – där en människa kan köpas för mellan 400 och 700 dollar. Fatma Adam såg aldrig något av det, trots tio månader i lägret.

– Det kanske berodde på att lägret hörde till FN.

Under månaderna såg de nyhetsbilderna från sina hemtrakter och väntade på besked på vart de kunde åka.

– Först trodde vi att det skulle bli USA. Men så fick vi meddelandet att vi skulle åka till Finland. Jag hade inte ens hört talas om landet. Men mamma sade att det är ett bra land och att vi får ett bra liv där. Jag fick tro på henne.

Blev Borgå

Det var mars när familjen anlände i Finland. Det var mörkt, kallt och marken var täckt av snö. Och Fatma Adam tänkte att hon aldrig kommer att kunna bo här.

– Jag hade inga vänner och det var mörkt. Men allt ändrade när jag lärde mig finska lite senare. Nu har jag också hunnit jobba, och vill studera till närvårdare.

Även om Fatma Adam, hennes mamma och hennes tre bröder och tre systrar trivs i Borgå är Libyen hennes hemland. Det räcker inte med att se det bara på nyheterna, och hon drömmer om att åka tillbaka. Hon saknar gästvänligheten och de stora middagarna, hur social vardagen var. Hennes pappa finns fortfarande kvar i landet där han jobbar som väktare.

– Just nu skulle jag inte våga åka dit. Men jag hoppas på att kunna återvända i framtiden. Jag vet bara inte när det lyckas.

Är nu mitt i det andra inbördeskriget sedan Arabiska våren.

En stor mängd flyktingar försöker ta sig till Europa via landet, trots kriget.

Människohandel är vanligt i de många flyktinglägren.

Borgåbon Fatma Adam flydde från landet, sitt hemland, när det första inbördeskriget startade 2011.