Förvånande att lobbningen för förbud mot kalavverkning få fortgå oemotsagd

Man kan utan överdrift alltså konstatera att skogsägarna vid kontinuerlig beståndsvård förlorar minst 50 procent av det netto de kunde uppnå med traditionella skogsbruksmetoder.

Skogsbranschens fältpersonal, som i praktiken planerar och verkställer avverkningarna i våra skogar, har under en längre tid med förundran och delvis förfäran följt diskussionerna i medierna om de framställda kraven om förbud mot kalavverkning. I Maaseudun Tulevaisuus (MT) (18.9) undrar tidigare forskarna Lähde, Norokorpi och Laiho "vad våra politiker och tjänstemän har för fel när de inte får en förändring till stånd", det vill säga när de inte lyckas åstadkomma förbud mot kalavverkningar.

I MT (23.9) hävdar de grönas EU-parlamentariker Ville Niinistö att Finlands skogsbruk "inte står på en hållbar grund och att kalavverkningarna utgör den ömma punkten". Han efterlyser vidare på förbud mot kalavverkningar och yrkar på att vi bör övergå till kontinuerlig beståndsvård (jatkuva kasvatus). Ur HBL:s artikel (29.9) om Forststyrelsens påbörjade försök med kontinuerlig beståndsvård i stor skala (15 000 ha) framgår att De gröna inte nöjer sig med att försöken utvärderas, vilket förväntas dröja cirka 30 år, utan de vill påskynda en landsomfattande övergång till denna skogsvårdsmetod. Finlands naturskyddsförbunds uttalade målsättning är också ett allmänt förbud mot kalhyggen.

Möjligheten att sköta skog genom kontinuerlig beståndsvård gavs – helt berättigat i och för sig – i och med den nya skogslagen 1996. Skogsägare som under sin livstid inte vill ha en kalyta i sin skog kan därigenom trots allt sköta den och få en viss inkomst. Lagstiftarna kunde 1996 knappast ens tänka sig att det skulle leda till krav på allmänt förbud mot kalavverkningar.

Förvånande är att lobbningen för förbud mot kalavverkning få fortgå oemotsagd, framför allt från skogsägarnas intresseorganisationer. Ett förbud skulle nämligen på sikt medföra en katastrofal minskning av skogsägarnas nettoinkomster från skogen. Enligt Naturresursinstitutets (Lukes) färska forskningsresultat, baserat på cirka 700 mätta provytor, minskar tillväxten i kontinuerligt skötta bestånd med 20 procent och med kalkylränta 0 procent ger traditionellt skötta skogar 29 procent högre nettoinkomster.

Vid kontinuerlig beståndsvård går man därtill miste om den tillväxtökning på 15–20 procent som kan uppnås vid plantering (förädlingsnytta). Vid kontinuerlig beståndsvård är det därtill omöjligt att ekonomiskt tillvarata hyggesrester för energiframställning. Man kan utan överdrift alltså konstatera att skogsägarna vid kontinuerlig beståndsvård förlorar minst 50 procent av det netto de kunde uppnå med traditionella skogsbruksmetoder. Hur alla de flisbaserade energiverk som under senaste åren uppförts skulle klara sin råvaruförsörjning i händelse av kalyteförbud är ett problem för sig.

Enligt Luke medför kontinuerlig beståndsvård heller inga klara fördelar vare sig för skogen som kolsänka eller för biodiversiteten.

Man kan kanske utgå ifrån att våra egna politiker i regering och riksdag knappast kommer att falla till föga för De grönas krav på kategoriskt krav på förbud mot kalhyggen. Däremot finns det fog för att befara att man på EU-nivå, till följd av De grönas lobbning, kan fatta drastiska felbeslut. Vad De grönas lobbning kan leda till har vi gott om exempel på i direktivfloran, till exempel frågorna om varg, skarv, vitkindade gäss med mera. Om De gröna lyckas övertyga de EU-parlamentariker och kommissionärer som representerar 500 miljoner mellaneuropéer om att förbud mot kalytor är klimatsmart och dessutom gynnar biodiversiteten kan man förvänta sig det värsta.

Då det gäller "att rädda världen" kan vi 15 miljoner nordbor knappast förvänta oss särskilt stora sympatier för vår välfärd, som vår skogssektor trots allt utgör en betydande grund för.

Carl-Johan Jansson, skogsbruksingenjör, Raseborg

Mer läsning