Förstärkt verklighet

Den här kolumnen, min sista, blev som många andra; den slutade i något helt annat än vad jag vid det första ordet hade tänkt mig.

Bilden av en övergiven uggleunge på en stubbe i ett kalhygge spreds över nätet som en löpeld. Senare visade det sig att bilden var iscensatt av naturfotografen själv. Den sorgliga händelsen hade aldrig hänt på riktigt, han hade själv plockat ungen ur en holk för att ta en bild som kanske kan förhindra att händelseförloppet ska ske. Han var alltså ute i gott ärende, så att säga.

Pokémon Go-spelet var den första storsäljaren inom förstärkt verklighet. Man går omkring och tittar på omvärlden via sin mobila skärm och spelet plockar in fantasifigurer och händelser i bilden. Det som är fascinerande är att så där har vi ju egentligen alltid gjort.

Människan har en märklig förmåga att ostört gå omkring i sin egen verklighet. Där både tid, rum, känslor och fakta böjs runt individens eget universum för stunden. Dit hjärnan sedan plockar in användbara element för att komma dit vi vill att storyn ska gå.

Kraftigast är vår bubbla då livet sätter oss i en svart sammetspåse och skakar om. För att vi ska komma dit vi vill, ut, tar vi då med oss en del lämpliga repliker. I kriser är benägenheten att säga åt andra det vi själva vill höra som högst. Om hur vi är som ledare eller arbetare. Hur perfekt den nya partnern är och hur gott vi själv gör åt den. Hur en avliden vill att vi ska fortsätta leva och älska. Och att alla som ber om det får nåd och förlåtelse.

I det avseendet är vi jämlika. Pengar är ingen garanti till lycka, läkarna insjuknar i ungefär samma utsträckning som deras patienter, prästen syndar, och även psykologen faller i samma emotionella fallgropar som han varnar andra för.

Vi är ute i gott ärende, fastän det emellan tänjer på verkligheten så det knakar. Vi tröstar oss med att vi inte skulle vara den vi är utan det som hänt oss och att allt har en mening. Vi plockar alltså in det goda till och med i sakerna som förstörde oss, eller vi andra. Fantasifigurerna är hur vi för stunden såg händelserna, vilket berättigade oss själva. För att få det lyckliga slutet vi kan leva med. Förvrängningen kan ses endast utifrån och av andra. Och kanske i efterhand av oss själva. Jag tippar att även naturfotografen kommer att hamna i den rutan.

För mig har det nu gått tio år sedan jag började skriva. Då var det närmast meningen att jag skulle kommentera aktuella händelser på lokalt plan. Men mitt spår styrde ju nästan genast rakt in i mig själv. Garanterat skapade jag en hel del ord jag själv ville läsa om mig. Men hittade också några äkta diamanter, leriga och oslipade förvisso. Vilket betyder att jag såg dem först i efterhand, liksom mig själv.

Den här kolumnen, min sista, blev som många andra; den slutade i något helt annat än vad jag vid det första ordet hade tänkt mig. Och jag tänker lämna den timmen som den var, oslipad och litet skev. Det är det jag gillat mest i att skriva. Tankar, känslor och intuitiva slutsatser rinnandes ur mina fingrar är som process bland det vackraste jag vet. Därför kommer jag säkert att fortsätta i någon form någon dag.

Tack för tillfället, brukar man väl säga.

Kristian Willner företagare och stadsfullmäktigeledamot (obunden/SFP) i Lovisa