Första valsen och jazzens väsen

Sommar betyder att musiken får chans att komma i första hand. Efter hjärtinfarkten jag skrev om i min senaste kolumn, har jag hunnit tänka mycket på vad som är viktigt för mig. Svaret är i någon mån enkelt: att spela, njuta av och göra musik i gott sällskap.

Min lilla karriär som musiker startade som pianoelev hos den lokala kantorn Kymén i Lovisa. Det gällde att spela enligt noter från början. Efter en tid klarade jag mer avancerade stycken av Beethoven och Bach. Då jag hämtade ett nothäfte med pop och några jazzlåtar blev det problem. Enligt kantorn spelas stycket som det står i noterna. Enligt låten som jag kände den från skivan var detta inte riktigt sant. På skivan var det en spännande sväng medan noterna visade att man spelar melodin enligt de stela stolpar som var tryckta på papper.

Jag hade således tursamt nog i ett tidigt skede möjlighet att lära mig se skillnad mellan notering och tolkning. Noterna är både i klassisk musik och framför allt i jazz endast ett hjälpmedel som ger stommen för att bygga sin egen tolkning av musiken.

I kronologisk ordning gick jag vidare som klarinettist i Lovisa stads musikkapell och fick uppleva känslan av en större orkester. Jag var fascinerad av dirigent Bengt Ingelin som visste att visa in alla musiker vid rätt tidpunkt.

Jag kände mig trygg på pallen som klarinettist och lärde mig om livet av de äldre musikerna. Under pauserna i vårkonserten uppträdde vi med en mindre grupp som spelade jazz, dixieland. Som 15-åring deltog jag med den gruppen i Baltic Jazz. Då dök den andra kognitiva dissonansen upp. "De spelar solon från noter" sa någon i publiken och grymtade litet nedlåtande. Hur man kunde spela ett jazzsolo utan att det var skrivet i noterna var för mig svårt att förstå. Där och då började en lång process.

Efter ett eget bandprojekt som aldrig nådde längre än från källaren till kapellparken, halkade jag in i en rutin att spela valser och poplåtar på bröllop och fester. Så småningom blev det trist och jag grundade ett traditionellt storband i stil med det som uppstått ur musikkapellets verksamhet i Lovisa några år innan.

Därmed var det plötsligt jag som skulle leda musikerna och hjälpa dem spela swing och solon utan noter. Mysteriet fick sin lösning genom att läsa teori och flitigt spela "jazzstandards", de låtar som jazzfolk spelar runtom i världen. Men även nu när vi hade jamsessioner så spelade alla från böcker med melodin och harmonierna nedskrivna. Väsensmässigt hade ingenting egentligen ändrats sedan Baltic Jazz.

Först nu, denna vår, slängde jag mina fakeböcker som noterna kallas. Nu lär jag mig låtarna från inspelningar, börjar bli bekväm med bebop och ordnar jazzkonserter. Den nästa blir med Mikko Innanen, som har en liknande bakgrund i Lovisa men som sedan länge tagit ut stegen, passerat både Parker och Coltrane och spelar sin egen "fria" jazz. Vägen dit är ännu lång men småningom struntar jag kanske också i både noter och normer och spelar rakt ur hjärtat.

John Grönvall magister i datateknik och jobbar som lärare i medier och kommunikation på Arcada