Förlossningssjukhus behöver mer än bara kirurgisk beredskap för kejsarsnitt

Allmänt taget behöver ett förlossningssjukhus definitivt gynekologisk kirurgi för att säkra och upprätthålla kompetensen samt tillgången till utbildning.

Statsrådets förordningar för arbetsfördelningen mellan jour och specialiserad sjukvård (den så kallade jourförordningen och centraliseringsförordningen) styr förlossnings- och jourverksamheten samt verksamheten för de kirurgiska specialområdena. Patientsäkerhet, kvalitet och kostnadseffektivitet står i sin tur som utgångspunkt för förordningarna. Krävande tjänster centraliseras medan lättare tjänster decentraliseras. På samma gång har efterfrågan på vissa tjänster – som förlossningsvården – minskat och koncentrerats, medan efterfrågan på andra tjänster har ökat.

HUS är en sjukhushelhet, inte ett nätverk av flera självständiga och lokala fullservicesjukhus. Därför måste HUS också organisera och producera förlossningsvården och jourverksamheten som en helhet.

Utvecklingen har lett till två jourprofiler: den ena är förlossnings- och joursjukhus och den andra är joursjukhus utan förlossningsverksamhet. Ett förlossningssjukhus behöver också annan kirurgisk beredskap än beredskap för kejsarsnitt, till exempel i situationer där det i samband med förlossningen uppstår massiva, svårhanterliga blödningar eller allvarliga bristningar i förlossningskanalen. Dessa är till sin natur livshotande tillstånd som kräver omedelbar kirurgisk vård. Lyckligtvis är de relativt sällsynta, men förekommer då och då inom förlossningsverksamheten. Dessa situationer kräver sådan kirurgisk kompetens som bara fås genom kontinuerlig praktisk övning.

Kalkylmässigt producerar en gynekologisk operationssal dagligen en service som kräver ett befolkningsunderlag på 200 000 personer. Samma befolkningsunderlag ger i sin tur upphov till cirka 2 000 förlossningar och inom nätverket av förlossningssjukhus innebär detta att den gynekologiska operationsverksamheten måste koncentreras till förlossningssjukhusen för att trygga dessas kompetens och verksamhet. Att sprida ut den gynekologiska operationsverksamheten utanför nätverket av förlossningssjukhus kan äventyra förlossningssjukhusens verksamhet i nödsituationer.

Allmänt taget behöver ett förlossningssjukhus definitivt gynekologisk kirurgi för att säkra och upprätthålla kompetensen samt tillgången till utbildning. Ett joursjukhus utan förlossningsverksamhet drar ringa nytta av gynekologisk kirurgi eftersom det inte tillför mervärde i joursituationer som kräver särskild beredskap.

Det här är viktigt att förstå då nätverket av förlossningssjukhus förändras. Utöver det behövs mod att organisera och producera tjänsterna så att patientens bästa uppfylls på det som lagstiftaren avser. På samma gång fortsätter den gynekologiska poliklinikverksamheten på Borgå sjukhus som närtjänster inom den specialiserade sjukvården.

Petri Bono tf chefsöverläkare, HUS Seppo Heinonen
 direktör för verksamhetsområdet kvinnosjukdomar och förlossningar, HUS