Förhandlingar, inte konflikt, ger lösningar

Dagens strejk är en signal om bristande förmåga att diskutera och förhandla.

I dag stannar många hemma från jobbet. Många strejkar, och andra har svårt att ta sig till jobbet på grund av kaos inom kollektivtrafiken på grund av dagens politiska manifestation i Helsingfors mot aktiveringsmodellen.

Aktiveringsmodellen infördes vid årsskiftet efter att riksdagen godkände modellen strax före jul. Ett medborgarinitiativ för att häva modellen har på kort tid samlat över 130 000 underskrifter, och blir därmed en fråga för riksdagen att ta ställning till.

Modellen har analyserats grundligt och oftast konstaterats vara dålig.

Modellen existerar i olika former i Danmark och Sverige, och en avgörande skillnad mellan den finländska modellen och grannländernas är att arbetsförmedlingarna där har oerhört mycket mer resurser för att stödja och hjälpa arbetssökande att hitta jobb. I de andra länderna verkar man ha en hyfsat fungerande mix av morötter och piska.

Enligt statistik från Närings-, trafik- och miljöcentralen var 295 500 personer arbetslösa i december förra året, drygt 8 procent. Knappt 21 000 var personer över 50 år, och cirka 10 000 var unga under 25 år. Knappast fungerar samma åtgärder för alla arbetslösa, utan var och en arbetssökande borde behandlas individuellt.

Inom TE-centralerna, det som förr kallades arbetskraftsbyråer, är också frustrationen stor. Med den nya modellen har arbetsmängden ökat mångfalt. Till arbetsmarknadskurser med typ sexton platser söker ett hundratal arbetslösa, och varje ansökan måste granskas fast det är helt klart från början att många av de sökande inte har någon nytta av just den kursen.

Ja, arbetsgivarna skulle kunna bära ett större ansvar för sysselsättningen. Men precis som när det handlar om att hitta de rätta åtgärderna för många olika sorters arbetssökande, är även arbetsgivare och företag olika med olika möjligheter att sysselsätta.

Något har gått väldigt snett i Finland när det gäller att hitta lösningar för att förbättra sysselsättningen. Arbetslösa hittar inte jobb, företag hittar inte arbetskraft. Diskussionen om lösningar är polariserad och präglas av ovilja att se på saken ur en annan synvinkel.

SDP:s Antti Rinne har lovat att riva upp modellen om hans politiska position ger möjlighet till det efter riksdagsvalet om ett år. Ett desperat försök att vända trenden med sjunkande stöd för partiet?

FFC beslutade att ta till storsläggan. För att försäkra sig om största möjliga deltagande i demonstrationen utlystes en strejk under fredagen.

Arbetsgivarföreningen och fackförbund står ju i olika läger och har delvis olika intressen. Retoriken mellan de parterna är ofta hård. Det hör till.

Men strejk är ett kraftigt vapen, en rätt att värna men som bör vara den sista utvägen och ett vapen att utnyttja med förstånd.

Dagens strejk drabbar arbetsgivare som inte har något som helst ansvar för den modell som riksdagens majoritet har godkänt, och gör livet besvärligt för vanliga människor.

Att strejka för att protestera mot ett parlamentariskt fattat beslut leder knappast till konstruktiva samtal om hur arbetslösheten bäst bekämpas. Snarare ökar klyftan mellan fackförbund och arbetsgivare, när det i stället skulle behövas dialog.

Men det största problemet är kanske regeringen Sipiläs totala oförmåga att förhandla med facket och förbereda lagförslag så att diskussionen förs innan beslut fattas och man undviker strejker. Slarvigt förberedda lagar har kantat regeringens stig.

Helén Kurri Nyhetschef och chefredaktör för Östnyland