Förflutenhetens landskap

De flesta finländare associerar namnet Karelen till krig, flykt och förlust. Karelen är kärnan i vårt lands krigstrauma, ett område som få besökt men som alla och en var kan redogöra för eller placera ut på kartan.

Konstnärer som arbetar med minnen, (familje)historia eller arkivmaterial fascineras och lockas av detta område som på sätt och vis försvann; som löstes upp. Genren är mörk och allvarlig, ofta tungsint. Hanneriina Moisseinens Kannas som visades tidigare i år på Galleri Katariina i Helsingfors är ett exempel på ett lyckat konstnärligt Karelen-narrativ, hjärtskärande och vackert. Men framför allt dystert, tungt. Går det ens att behandla detta tema på ett annat sätt?

Malena Granqvists Äidinmaa, Modersland, är somrigt. Trädkronor susar i en videoprojektion, en blid sommarsol lyser upp de gröna bladen. Barfota barnfötter på sommaräng och färsk näver. Det är ett medvetet beslut att beskriva Karelen utan att kriget konkret tas upp eller visas. För Granqvist är Karelen längtans landskap, ett idylliskt ställe som i barndomen vuxit fram ur hennes mors berättelser om sin hemtrakt.

Malena Granqvists Äidinmaa, Modersland, är somrigt.

Det är som sådant sommarparadis som Granqvist återskapar Karelen i sin nya installation som ställs ut på Konsthallen.

Barndomsställen

Likt 125 000 andra barn lämnade Malena Granqvists mor sin karelska hemkommun Kirvus bakom sig som tolvåring under 1940-talet. Barndomens landskap försvann bakom den nuvarande gränsen, och själva kommunen är sedan länge omdöpt till Svobodnoye, vilket betyder "fri". Granqvists mor stannade i Finland, gifte sig och fick barn, för vilka hon berättade om sin barndoms alla heliga ställen i Kirvus och i Viborg, som hon också ofta besökt.

I Malena Granqvists fantasi målades ett Karelen upp i vilket det alltid var sommar, ett ställe där barn hade en nästan sagolik frihet. Detta var ett ställe där man alltid kunde vara barfota och där man kunde ta en genväg till folkskolan genom att simma över Kuunjoki-floden om man knöt fast skolböckerna på huvudet.

I Malena Granqvists fantasi målades ett Karelen som ett ställe där barn hade en nästan sagolik frihet.

Det är alltså till detta Karelen som Granqvist vill föra betraktaren, men kanske främst sig själv. Tillsammans med sin mor har hon på 1990-talet efter Sovjetunionens fall rest till Karelen, men det är först nu, år 2016, som ett första verk om detta stycke familjehistoria blivit till.

Somrigt filmmaterial

Filmmaterialet i Granqvists videoinstallation är inspelat i somras under vackra solskensdagar i Viborg. Kameran rör sig trevande över blomstrande träd och längs med urbana naturstigar. För Granqvist själv är materialet i utställningens minsta videoverk det mest emotionella: i det matar en liten flicka duvor på ett Viborgskt torg, på exakt samma ställe där modern poserar på ett svartvitt fotografi från påsken 1937.

I videon smälter fotografiet sakta samman med den rörliga bilden, som om Granqvist försökte förena sin egen tidsperiod med moderns svunna barndomstid och bygga en bro mellan dessa bägge händelser. En liten flicka som poserar på ett foto med en alldeles ny ring från ett påskägg på fingret, en annan som från kladdiga små barnhänder skakar loss frön till glupska fåglar. I bakgrunden syns samma byggnad med lökformad kupol. 79 år emellan och Malena Granqvist som brobyggare.

FAKTA

Modersland

Malena Granqvists utställning i Konsthallen, i Konstfabriken i Borgå.

Utställningen pågår till och med den 27 november.

Berättelsernas Karelen

Arbetsprocessen med Äidinmaa inkluderade en hel drös historieläsning och forskning. "Jag blev fast i läsandet men var tvungen att dra mig loss eftersom jag började drunkna i det", säger Granqvist. Den centrala tanken var från ända från början att verket skulle vara personligt och inte handla om ett allmängiltigt eller historiskt korrekt Karelen, utan om ett subjektivt, nästan fiktivt, Karelen. Så som det målats upp i muntliga barndomsberättelser – så som modern velat tala om det.

Det aktiva arbetet med Äidinmaa har pågått i tre år, men själva idén har funnits med "hela livet" berättar Granqvist. Att besöka utställningen ska vara som att stiga in i någons tankar: det finns ingen fast punkt för betraktaren att stå på eller någon specifik, central sak att titta på. Reflekterande skivor av glas upphänga från taket, 75 små hus av trä och glas, ett kollaborativt verk på spännpapp i vilket besökare med sina fingeravtryck får hjälpa fylla i ett traditionellt karelskt broderingsmotiv med namnet livets träd – Granqvists utställning är brokig men alla skiljda delar bidrar till samma helhet, samma själslandskap.

Det aktiva arbetet med Äidinmaa har pågått i tre år, men själva idén har funnits med 'hela livet'

Legitim längtan

Under arbetet med Äidinmaa stötte Granqvist på ett flertal uttalanden av barn till flyktingar eller emigranter som behandlade känslan av rotlöshet och en längtan någon annanstans. Hennes egen känsla av rotlöshet fick plötsligt legitimitet. "Det var en lättnad att inse hur vanligt det här är", säger Granqvist. "Av mina syskon var det jag som blev den som alltid längtade efter det Karelen som vår mor berättade om".

Halvt familjehistoria, halvt sommarlandskap – Äidinmaa är en hommage till barndomsminnen men också till Karelen. Kanhända är det bara första delen i en större svit – fortsättningen planeras redan av konstnären.