Författaren Christer Kihlman är död – nu är tystnaden evig

Författaren Christer Kihlman avled på sjukhus i Helsingfors på måndagen. Han blev 90 år gammal. Bild: Ksf-arkiv/Leif Weckström

Författaren Christer Kihlman avled på sjukhus i Helsingfors på måndagen. Han blev 90 år gammal.

Med Christer Kihlman (1930–2021) har den finlandssvenska litteraturen förlorat en av sina storheter. Kihlman debuterade mycket ung, redan 1951 med lyrikverket Rummen vid havet, och under ett produktivt sextiotal gjorde han romengenren till sin med de uppmärksammade romanerna Se upp salige!, Den blå modern och Madeleine.

Kihlman var på många sätt kontroversiell och introducerade en väldigt intim och samtidigt universell "bekännelseprosa" i den finlandssvenska litteraturen. 1971 gjorde han skandal med boken Människan som skalv, där han öppet beskrev sitt destruktiva förhållande till alkohol, sin bisexualitet och sitt trasiga äktenskap.

Essäboken utkom samma år som homosexualitet avkriminaliserades i Finland, och texterna utmanade Christer Kihlman samhällets tabun, både på ett erotiskt och på ett politiskt plan.

– Om en författare påstår att hans romaner inte innehåller egna erfarenheter så ljuger han, sa han i en intervju för Hufvudstadsbladet år 2004.

Författaren Christer Kihlman fick Tollanderska priset två gånger. Han var också verksam som bibliotekarie och journalist. Bild: Ksf-arkiv/Kristoffer Åberg

Succéroman

Kihlman var under sjuttiotalet (tillsammans med Henrik Tikkanen) den finlandssvenska litteraturens största samtalsämnen. 1975 gav han ut romanen Dyre prins som blev en stor framgång i Norden och bortom – boken översattes till sju språk och något om dess universella genomslagskraft berättar dramatiseringen Familjen Bladhs barn som sattes upp på Teater Viirus år 2004.

På 1980-talet återvände Christer Kihlman till bekännelseprosan. Hans återkommande resor till Argentina utmynnade i böckerna Alla mina söner (1980) och Livsdrömmen rena (1982). I dem skildrar han en äldre europeisk turists relationer med unga prostituerade män i Argentina och Uruguay. Efter att ha nystat i förälskelsens självbedrägerier valde han tystanden.

Valde tystnaden

Christer Kihlman har sagt att han gav sig själv ett heligt löfte om att aldrig mera skriva en roman – ett arbete som han beskrev som tung, belastande och som alltför krävande fysisk och psykisk kraftupplevelse på äldre dagar.

Om en författare påstår att hans romaner inte innehåller egna erfarenheter så ljuger han.

På grund av svår skrivkramp publicerade han sig mycket sporadiskt sedan slutet av 1980-talet för att på 2000-talet i liten skala aktivera sig i samhällsdebatten. År 2000 skrev Kihlman monologen Svaret är nej. Det var hans svar på en beställning om en ny text.

I en intervju har Kihlman berättat om hur han som ung fort ville bli gammal; det var en film om Thomas Alva Edison, med Spencer Tracy i huvudrollen, som tände gnistan.

– Där satt han, vithårig och rynkig, och uttalade visdomar och var vänlig mot alla. Nu är jag lika gammal och inser att det finns många negativa sidor med att åldras. Man blir oftare sjuk och döden är nära, sa han HBL:s Annika Hällsten år 2004.

Christer Kihlman och hustrun Selinda Kihlman bodde i Diktarhemmet i Borgå mellan 1993 och 2017.

Källor: Borgåbladet, Hufvudstadsbladet, Biografiskt lexikon för Finland, Wikipedia.