Föräldrar för osmarta klasser

Gör smarttelefonerna verkligen världen till en bättre och tryggare plats?

På tisdag nästa vecka börjar min yngre dotter i förskolan, och med anledning av detta rasslade det in ett reklamerbjudande för en smarttelefon genom brevluckan. Med orden "Var smart på skolvägen! En smart kompis i väskan!", eller något liknande, försökte den färggranna pamfletten övertyga mig om att en sexåring behöver en liten dator som följeslagare i sin ryggsäck. Jag kör henne till och från förskolan så jag vet inte riktigt när hon skulle behöva telefonen, och jag undrade för mig själv: Vad gjorde vi riktigt innan de här otygen fanns? Rörde sig våra barn helt sorglöst utan att vara uppkopplade hela tiden, precis överallt? Gör smarttelefonerna verkligen världen till en bättre och tryggare plats?

Nej, säger experterna. Till exempel den brittiske psykoterapeuten Steve Pope säger i en intervju för BBC att de är beroendeframkallande, i vissa fall lika mycket som till exempel kokain eller alkohol. Ändå ser jag dem överallt; små barn som sitter bakom leksaksskjulet och gömmer sig från dagispersonalen som står och ropar på dem, där de sitter kurade över sina smarttelefoner. Föräldrar i bussar som ger tvååringar telefonen för att få dem att vara tysta. Andra som köper smarttelefoner åt sina sjuåringar som om det var den mest naturliga saken i världen och inte bara ett behov som vi själva har skapat. Min äldre dotter gråter bittra tårar över att hon inte får en och redan har den gamla visan börjat höras: "Alla andra har!"

Jo, kanske, men jag undrar varför. Är det bara ren lättja som får föräldrar som har så små barn att skaffa dem en smarttelefon? Det är ju så mycket enklare att droga dem med en apparat än att faktiskt vara tvungna att konstant uppfostra dem. Samtidigt slår vi dövörat till när det gäller forskning om skadlig strålning, allt yngre barn som tittar på väldigt grov porr tillsammans, åttaåringar faktiskt, och detta ofrånkomliga beroende som vi själva som vuxna mera eller mindre alla känner av åtminstone ibland. Hur ska en hjärna som ännu inte utvecklats tillräckligt kunna stå emot det enorma sug och den lockelse som en beroendeframkallande apparat utövar på den? Inte en chans.

Så fråga er själva, som föräldrar, varför ni ger era sjuåringar smarttelefoner. Vi behöver i varje fall inte vara rädda för att de ska halka efter gällande teknologi då teknologin hela tiden görs enklare att använda. Det går att komma i kapp senare. Är det för att de håller sig lugnare? Vackert så, men inte ger vi väl dem heller en påse kokain eller en flaska akvavit? Är det för att det är en laglig drog? Fundera då i så fall på motivationen bakom ert val och låt oss som föräldrar komma överens om att i vår klass låter det i stället för "Men alla har!" i stället "Ingen annan har heller". Om alla föräldrar i en hel klass lät bli att ge sina barn smarttelefoner skulle lärarnas och eftisledarnas jobb också bli enklare.

Johanna Holmström författare