För vuxna och för melankoliska barn

HOPPLÖS SITUATION. En man som blir strandsatt på en öde ö möter en sköldpadda.Bild: Filmikamari

Den röda sköldpaddan liknar ingen annan film. Den är stillsam, innerlig och vacker och saknar helt dialog. Den kunde vara en skapelsemyt eller en variation på Robinson Crusoe.

ANIMATION

Den röda sköldpaddan.

***

Regi & manus: Michaël Dudok de Wit. Premiär: 13.10.

Animationsfilm görs ofta för barn, och i ADHD-tappning: gjorda enligt löpande band-principen blir de så skräniga, visuellt fullpackade och flabbiga att vuxna skrämt flyr fältet.

Den röda sköldpaddan är på alla vis motsatsen. Regissören och manusförfattaren Michaël Dudok de Wit har tålmodigt arbetat med filmen i mer än tio år tillsammans med sitt team som under arbetets gång bodde i samma by. Sedan fick de hjälp av japanska Studio Ghibli, som bland annat gjort Totoro, Ponyo och andra animationsklassiker. Där tog den ena stora regissören Isao Takahata (den andra heter förstås Hayao Miyazaki) projektet under sin vinge och knappast någon annanstans skulle det ha fått växa till en och en halv timme film.

Ensam på en öde ö

Den röda sköldpaddan är stillsam, innerlig, vacker på ett nedskruvat sätt och saknar helt dialog. Historien är så enkel och ren att det kunde vara en skapelsemyt om de första människorna, eller en variation på Robinson Crusoe. Som många gamla legender är den en aning sexistisk eller bara inriktad på fortplantning. Den bär sina magiska drag med lätthet och absolut självklarhet.

En man kommer efter ett skeppsbrott till en öde ö. Han bekantar sig med naturen, och filmen följer långsamt hans klaustrofobiska dykningar genom grottor och hans möda med att skrapa ihop sitt levebröd. Han är mycket ensam. Han bygger en flotte och försöker upprepade gånger fly från ön men varje gång kommer en stor röd sköldpadda och han tvingas återvända. En dag är det en kvinna som ligger på stranden.

Helt unikt

Färgmässigt är det enda röda som förekommer i filmen sköldpaddan. Över huvud taget är denna tropiska ö ritad i bleka nyanser av beige, gult, petroleumblått och grått. Sand, sten, vatten och ett övervuxet träsk är noggrant iakttagna och återgivna med minimalistisk hand. På sätt och vis är det ön som innehar huvudrollen, miljön som utmejslar berättelsen. Människorna är sällan i närbild och helt prisgivna naturen, beter sig ibland som djur, blir djur. Det vilar något meditativt och stillsamt över naturen, som kan brytas i storm, brutalt våld och katastrofer när man minst anar det. Det förekommer också mirakel: födelse, gemenskap, åldrande. Vad är den röda sköldpaddan? Gud, ett ekologiskt system i obalans, kärlekens plötslighet? Inga förklaringar, den bara är. Det är så konsekvent och smakfullt att det kan bli snudd på uttryckslöst men då inträffar en brutal överraskning.

Den röda sköldpaddan är inte lik någon annan film jag sett. Ungefär så här: den tecknade tv-serien Det var en gång … människan möter På stranden möter en myt hos något primitivt söderhavsfolk möter Jacques Cousteaus undervattensfilmer? Den är tillåten för alla åldrar men under föreställningen märker jag att tårarna droppar ner för tioåringens ansikte; hon är absolut tyst och förkrossad. "Det här är den sorgligaste film som någonsin har gjorts", säger hon efteråt och rekommenderar den "för vuxna och för melankoliska barn".

Sara Ehnholm Hielm filmkritiker