För sent

Så länge det finns liv finns det chans att uttrycka tacksamhet, tid att försonas och möjlighet att tala om allt det som gör livet vackert, skört och värt att leva.

Få saker är så jobbiga som att tvingas erkänna att man ohjälpligt är för sent ute. Att se tåget rulla i väg just när man skyndar ut på perrongen, se landsvägsfärjan lägga ut precis då man kommer ned till färjfästet eller få beskedet att den efterlängtade konserten är slutsåld.

Den spontana reaktionen för de flesta av oss när vi inser att vi är för sent ute är att trots allt försöka hitta en utväg eller ett sätt att kringgå problemet. Vi kanske ber om ett undantag just för oss, eller så vädjar vi till berörda personers medkänsla, eller försöker köpslå med dem.

Det bjuder emot att acceptera det oåterkalleliga. Det här är i och för sig en positiv egenskap, eftersom den vittnar om att vi inte ger upp alltför snabbt. Men vägran att acceptera fakta kan också vara uttryck för att vi sluter ögonen för verkligheten.

Jag tror det är ganska vanligt att den som får besked om en allvarlig sjukdom reagerar på liknande sätt. Först kanske man hoppas på att ett misstag har begåtts: läkaren måste ha tolkat resultaten fel eller blandat på person. I följande skede försöker man hitta förmildrande omständigheter eller kanske förhandla med livet, Gud eller läkaren – som i det fallet nästan ter sig som samma person.

Det sägs att vi som växt upp i välfärdssamhället har speciellt svårt att acceptera motgångar. Vi är vana att kunna få vårt fall prövat på nytt av berörda myndigheter ifall vi anser oss ha blivit orättvist behandlade. Vi anser oss ha rätt att kräva att fel som har begåtts rättas till och att felaktiga produkter som vi har köpt byts ut. Då livet inte ger oss samma garantier och bytesrätt känner vi oss lurade, och vänder vår ilska mot Gud, politikerna eller någon annan instans som vi anser bära ansvar för det som hänt.

Bäst före-datum på livsmedelsförpackningar kan vi överskrida på egen risk. Men det finns tidsgränser i livet som inte är förhandlingsbara. Slutet av kyrkoåret understryker vikten av att vi tar till vara vårt liv och vår gudsrelation här och nu, och inte skjuter upp de livsviktiga besluten.

Insisterandet på att vi inte skall skjuta upp det som behöver göras nu kan tillämpas även på våra relationer till varandra. Som präst har jag ofta samtalat med dem som har förlorat en livskamrat eller en kär vän. Många har berättat vilken lättnad det är i sorgen att kunna trösta sig med att man har hunnit prata om det mest väsentliga och att inga större konflikter ligger och skaver. Andra har sörjt över att man inte har hunnit prata ut om allt eller inte tillräckligt tydligt sagt hur mycket den andra har betytt för en själv.

Så länge det finns liv finns det hopp, heter det. Jag vill tillägga: så länge det finns liv finns det chans att uttrycka tacksamhet, tid att försonas och möjlighet att tala om allt det som gör livet vackert, skört och värt att leva.

Björn Vikström ar tidigare biskop i Borgå stift och är nu universitetslärare vid Åbo Akademi.