För det första vill jag tacka min mamma

En mors dag för några år sedan skulle jag uppvakta min mamma som sig bör. Jag steg upp innan hon hade vaknat, vilket var en bedrift i sig, och satte i gång med att förbereda frukost på säng. Ni vet, med nyplockade vitsippor, kaffe ur finkopparna och lyxsmörgåsar. I det här fallet var det smörgåsbåtar med ostskivor som segel. Allt väl, tills jag skulle lägga upp hela härligheten på en bricka för att sedan skrida iväg och väcka mamma.

Innan jag kom så långt lyckades jag fälla alltihop över mig. Där stod jag bland porslinssplitter med en pyjamas som drypte av kokhett kaffe som snabbt svalnade och blev iskallt. Vem räddade mig om inte mamma som kom rusande så fort hon hörde att hon behövdes. Hon, som egentligen borde ha fått en dag då hon kunde ta det lugnt, fick istället trösta den mest tröstlösa och ynkliga unge som existerat på en mors dag.

För det är det min mamma och många andra mammor har gjort, räddat sina ungar från större och mindre trubbel, bland annat. I över tjugo år har min mamma lärt mig att bli den människa jag är i dag. Hon har sett till att jag har haft mat på bordet och kläder på kroppen, men inte bara det. Under tjugo år har hon delat med sig av sin livserfarenhet, allt från hur man gör struvor på Valborg till att tömma hår och annat skräp ur vattenlåset till lavoaren. Om jag någon gång blir tvungen/får äran att hålla ett tacktal så kommer jag att inleda med orden "För det första vill jag tacka min mamma", för utan min mamma hade jag inte stått där.

Vad är då alla mödrars lön? Vetskapen att man har glada barn som växt upp och blivit hyfsade människor, samt en dag om året som tillägnas en? Det måste erkännas, mammor förtjänar mycket mer än en dag om året. Statistiskt sett är det fortfarande till största delen kvinnor som sköter hushållsarbetet, och att därtill ta hand om barn är nog ett arbete för en superhjälte. Vi borde uppskatta våra superhjältar till mammor året runt, men vi kan passa på att börja med morsdag. I år ska i alla fall jag försöka att inte tappa brickan igen.

Victoria Riikonen