Födelsedagsfirande från helsike

Vem är mördaren? Jessica Rothe upplever sin dödsdag om och om igen.Bild: © Universal Pictures.

Happy Death Day är en inte särskilt skrämmande rysarvariant av Måndag hela veckan.

Happy Death Day

**

Regi: Christopher Landon. Manus: Scott Lobdell. Foto: Toby Oliver. I rollerna: Jessica Rothe, Israel Broussard, Ruby Modine.

För den som kan sin skräckfilm är Blumhouse Productions ett välbekant begrepp. Det är den lilla men naggande goda rysarverkstaden som medelst en moderat budgetpolitik och många oskrivna kort tagit marknaden med storm.

Ibland finns även kvaliteterna där, som i fallet Get Out, som i The Purge och räckan av Paranormal Activity-installationer.

Dagens predikan gäller Christopher Landons Happy Death Day, en film modellerad efter Harold Ramis nittiotalsopus Måndag hela veckan, Groundhog Day (1993). Följaktligen möter vi en stackars sate som gång på gång vaknar upp till en och samma dag (läs: mardröm), förvisso med små förskjutningar.

Valet faller på Terese, Tree (Jessica Rothe), en arrogant strulpetronella som vaknar upp i en främmande studentlya med världens huvudvärk, bakis. Knappast blir det bättre av att killen i hennes sällskap (Israel Broussard) är för mesig för hennes smak eller att Tree under dagens lopp blir osams med sitt tjejgäng.

Men bakom knuten väntar ett ännu värre öde: kollisionen med en maskerad baneman som inget hellre vill än att sticka hål på henne.

Inga kalla kårar

Vid det här laget vaknar Tree i regel upp, bara för att konfronteras med i stort sett samma scenario. Och allt detta på hennes födelsedag.

Aptitretande, visst. Men där Måndag hela veckan växte så det knakade, dramaturgiskt sett, är Happy Death Day inte fullt lika lurig.

Underförstått: framåtrörelsen och utropstecknen finns inte alltid där. Även i övrigt är filmen i snällare laget, låt vara att det är lite kul med en utflykt till den klassiska knivsprättartraditionen som ju legat lågt alltsedan Wes Craven och den dunderpopulära Screamsviten packade ihop.

I princip borde man väl applådera det faktum att regissören Christopher Landon hushåller med blodpalten men i gengäld hade man hoppats på lite andra tricks, typ chockeffekter och krypande spänning.

Nu får vi nöja oss med en elegant berättad lättviktare som visserligen begåvats med en slitstark hjältinna. Tänker på Jessica Rothes rich bitch – modell Blake Livelys stygga lillasyster – som till slut lyckas vinna våra sympatier, bara en sån sak.

Krister Uggeldahl