Flimmer i ögonvrån

Stora delar av Finland kan redan kallas bortglömda och övergivna. Ofta är de desamma där det kastats molotovcocktailar på flyktingförläggningarnas dörrar.

Vissa ämnen har en tendens att gå totalt överstyr i såväl medier som dagliga diskussioner. I kök, på arbetsplatser och taxibänk. Allt i Finland kan ju inte ha med invandring eller Trump att göra. Eller kan det?

Det geografiska utslaget i USA var klart. Vinnarna i de senaste årtiondenas utveckling röstade på Clinton – en del motvilligt – och förlorarna röstade på Trump. Nationalekonomiskt går det bra för USA, men en än mindre del av landet ser nyttan av det i sin vardag. Det jag varken förstår eller kan godkänna är varför vägen till förändring måste gå via invandrarhat och simpla lögner?

Kajanaland hör till de delarna av Finland som obönhörligt avbefolkas. Ungdomarna tvingas under studietiden flytta till sådana orter som de kan få vidareutbildning på. Och allt färre återvänder sen till det som de med egna ögon ser som en ort utan framtid. Men invandrarnas fel är det ju inte. Dels är det ett resultat av människors fria vilja som började med behaget att från glesa landsbygdstorp flytta in till stabilt varma höghuslokaler med innetoalett, dels av en politik som nu för tiden med käpp pryglar motsatsen.

De gröna har det största väljarstödet i storstäderna, där träden står planterade i symmetriska formationer och öppna landskap endast är ett flimmer i ögonvrån när metron kommer upp ur sina urbana maskhål. I den miljön kan all privatbilism lätt kännas som ett själviskt miljöbrott begått av enkelt funtade individer som inte förstått att flytta in till storstäder. Men kunde vi då ens få behålla färgen grön, som i naturen, och partiet byta till De gråa?

Lovisa och Borgå befinner sig i den rikaste delen av Finland, rakt på den intressantaste linjen längs sydkusten. Ändå riskerar också vi att bli ett flimmer i ögonvrån på passagerare som endast förflyttar sig från punkt A till B, försjunkna i paddor och mobiler.

Vad gör man ifall detta är demokratins vilja? Majoritetens som snart bor i tillväxtcentrum och visar allt mindre förståelse för lantisar och småstadsbor som också vill ha någon form av närservice, fast även annan motsvarande service ligger inom en radie på 500 kilometer (gällande joursjukhus i Finland enligt social- och hälsovårdsreformen).

Stora delar av Finland kan redan kallas bortglömda och övergivna. Ofta är de desamma där det kastats molotovcocktailar på flyktingförläggningarnas dörrar. Fast det finns flera björnar i landskapet än flyktingar. Men flyktingarna har fått något, av samma stat som den senaste tiden endast tagit av de andra. Med allehanda verktyg bestraffat dem som beslutat att klara sig på orten i alla fall. Men flyktingarnas fel är det ju inte.

Kommer alltså också vi snart att se en bitter kamp som slutligen river Finland itu, i vinnare och förlorare? Jag befarar det, människor som förlorat sin inkomst och vars egendom samt livsstil tappat allt värde tenderar att bli rasande och desperata. Och de som försämringarna inte berör är precis det, ganska oberörda.

Upp till kamp för bättre geografisk jämlikhet och rättvisa, men utan irrationellt hat och missledande lögner.

Kristian Willner företagare och stadsfullmäktigeledamot (obunden/SFP) i Lovisa