Fina musikmiljöer i Borgå

RYTMISKT. Mika Kallio och Satu Rinnetmäki i Kallio-Rinnetmäki Impulsion uppträdde på gamla Studio 123. Bild: Thomas Törnoos

Porvoo Jazz verkar ha funnit sitt format med lyckade artistval och mångsidiga miljöer. Jan-Erik Holmberg lät sig imponeras av Jukkis Uotila Quartet och trummisen Billy Hart.

Porvoo Jazz

Konserter 30.9.

Jazzfestivalen i Borgå, som nu arrangerades för fjärde gången, verkar ha funnit sin form. Artisturvalet med både utländska och inhemska inslag är mångsidigt och lokaliseringen lyckad. Kulturhuset Grands lugna miljö har varit med sedan början medan årets nyhet är scenerna i Vanha Studio 123. Liksom Grand har huset tidigare fungerat som biograf. De tre isolerade salarna gör det möjligt att flera band spelar samtidigt.

På Grand inleddes festivalen av Jukkis Uotila Quartet med specialgästen Billy Hart bakom trummorna. 75-åringen Hart kan höras på skivor av bland annat Wes Montgomery, Jimmy Smith och Stan Getz.

Kvällens program bestod till stor del av Herbie Hancocks musik. Hart spelade i Hancocks band åren 69-73. Jukkis Uotila gjorde tillsammans med Hart för två år sedan skivan The Herbie Hancock Legacy. De två resterande bandmedlemmarna var saxofonisten Karl-Martin Almqvist, som Uotila har spelat med i Stockholm Jazz Orchestra, och basisten Johnny Åman, född i Nykarleby men sedan många år verksam i Sverige och Danmark.

Kvartetten inledde med fyra stycken av Hancock. Det tidlöst flytande modala stycket Maiden Voyage andades lugnt, medan den efterföljande The Sorcerer sprakade och gnistrade. Hart byggde dramatiskt genom att länge fokusera på en mindre cymbal och virveltrumman, medan han placerade in bomber från bastrumman. Småningom släppte spänningen då han växlade till den större ridecymbalen och kryddade med välsiktade attacker mot chinacymbalen. Hart spelar med extrem dynamik och accenterna som ofta placeras på cymbalerna är ovanligt starka. Hans trumspel är mycket väldisponerat.

Efter Hancocks låtar följde tre stycken av Uotila. Den lugna Wayne är säkert tillägnad Wayne Shorter medan titeln beskriver Fast Company perfekt.

Extranumret Intelligation är en kontrafakt baserad på standardlåten Invitation. Här imiterade Hart medvetet olika trumslagarstorheter från gångna tider och Åman spelade konsertens kanske mest upplyftande solo.

Klara klockor

I Vanha Studio uppträdde Kari Ikonen Trio och Kallio-Rinnetmäki Impulsion samtidigt. Idén var att publiken väljer vilken sammansättning de hör först och efter ett set på 40 minuter byter sal. Tyvärr fungerade detta inte helt enligt planerna. Konserterna försenades och Ikonens trio avbröts efter tre stycken. Det kändes som om man blivit fråntagen den nyss bjudna tårtbiten.

Ikonen, Markku Ounaskari (trummor) och Olli Rantala (kontrabas) inledde med ett tämligen nytt stycke Pripjat, som Ikonen har skrivit med anledning av att trettio år gått sedan kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Ikonens rhodespiano klingade klart som klockor i den sävligt fagra bolerorytmiska balladen.

Det kromatiskt rika stycket L'avant-midi d'une elfe finns på den utmärkta skivan Beauteous Tales and Offbeat Stories. De varierade fraserna är ovanligt indelade. I den mångskiftande och sammansatta Beatamente skapade Ikonen vågrörelser och tremoloeffekter med en volympedal. Rantala spelade rent och elegant med stråke, både flöjttoner och vanliga. Rantala är ett nytt basistnamn på riksplanet, men allt talar för att många snart talar om hans samtidigt lediga och kontrollerade spel.

Jan-Erik Holmberg

Mer läsning